Jag har känt på senaste hur fruktansvärt meningslöst allting är. Hur livet suger, hur mänskligheten suger, hur allting suger. Jag har önskat att jag får försvinna, önskat att alla ska dö. Varit nära att spotta folk i ansiktet pga den avsky jag har känt mot mänskligheten. Men jag har insett att jag inte kan ha det så. Jag har helt fantastiska människor i mitt liv som jag tänker hålla otroligt hårt i. Jag känner själv hur mycket det behövdes att ta mig tillbaka till de människor som får mig att skratta, får mig att känna mig omtyckt, får mig att må bra - men på samma gång lyssnar, ger mig råd och verkligen försöker förstå hur jag innerst inne känner mig. Jag känner att nu är det verkligen dags att ta tag i mitt liv. Undvika saker/personer som får mig att må dåligt. Försöka finna mig själv i alla dessa deprimerade tankar och på nått sätt finna en utväg. Känns som att jag på nått sätt faktiskt fyller en funktion här i livet. Att människor faktiskt vill ha mig vid min sida, vill att jag ska må bra och är villiga att lyssna när jag har någonting att säga. Det är inte så ofta det händer, att jag känner så, faktiskt. Det är länge sen jag har pratat så mycket om vad jag har gått igenom och jag känner verkligen att det har hjälpt mig. Jag känner behovet av att radera allting som på nått sätt kan få mig att må dåligt igen.Jag tänker satsa på lycka, satsa på livet. Radera saker och ting som får mig att blicka tillbaka på alla dessa oändliga ögonblick av sorg och ilska jag har gått igenom i mitt liv och på nått sätt alltid försöka se det positiva i saker och ting. Jag säger inte att jag kommer lyckas, men jag är alltid villig att försöka. Jag tar tag i mitt liv, gör saker jag finner någon slags nöje i, umgås med människor som gör mig lycklig, unnar mig saker och ting, läser böcker som jag tror kan hjälpa mig, lyssnar på musik som inte gör mig arg eller ledsen. Jag är dessutom på väg att få en kontakt person. Men mest av allt: jag blickar framåt. Jag känner att jag faktiskt är värd någonting mer än all skit jag har fått i mitt liv. Känner att jag kan göra någonting av bra av allt det här och bli en person som kan uppnå mina mål i livet. Jag tänker sätta mig ner och göra alla läxor, göra alla rest uppgifter jag har, gå ut gymnasiet med tillräckligt mycket poäng och flytta härifrån. För jag har aldrig i hela mitt liv träffat så mycket avskyvärda människor som jag har gjort här i västerbotten. Men nu är det slut på det. Jag sysselsätter mig med saker jag finner värdiga min tid, personer som faktiskt förtjänar mig, saker som gör mig gott här i livet och saker jag faktiskt kan njuta av själv. Det kommer ta tid, jag kommer bryta ihop åtaliga gånger, men jag ska klara det.

Avslutar med att citera David Pelzer:

- Glöm aldrig hur dyrbart livet är, och ta det inte för givet. Kom ihåg att allt kan förändras på ett ögonblick.
- Kom alltid ihåg vad som verkligen är viktigt för dig.
- Låt dig inte uppslukas av tidigare negativ erfarenhet.
- Lär dig att följa ditt samvete.
-Slut dig inte inom dig själv.
- Ju längre du skjuter upp det obehagliga, desto större blir problemen.
- Hitta din inre drivkraft och ge aldrig, aldrig upp den eller kasta bort den bara för att det kör ihop sig.
- Inse att ingen och ingenting hindrar dig från att förverkliga dina drömmar. Du behöver bara inrikta dig på det du strävar efter och vilja ha det ännu mer.
- Lär dig att känslomässigt rensa ut det som verkligen plågar dig, istället för att samla problemen på hög.
- Oavsett vilka svårigheter som dyker upp, behåll inställningen att du ska och måste lyckas.
- Om du redan har överlevt tuffa tider i det här stadiet av ditt liv, borde du verkligen ha förmågan att åstadkomma vad som helst.