Jag förstår inte varför jag fortfarande känner att jag måste skriva här. Egentligen borde jag nog bara försvinna från världen ett tag, reda ut alla mina tankar och känslor, inte prata med någon, inte vara i närheten av någon. Bara vara för mig själv och verkligen försöka få ordning på saker och ting. Men det går inte, för jag är fortfarande fast på jobbet. Jag bor inte själv och får inte tag på en ny lägenhet, jag behöver någon att prata med, jag måste sitta vid en dator varje dag för att försöka finna ett boende. Jag hatar att jag de senaste dagarna faktiskt har kunnat skita i allt, inte känt någonting, knappt saknat, knappt känt mig ensam. Det suger. Jag orkar inte ha det så längre. Jag orkar inte ligga och tänka på allt jag tänker på. Jag kan inte kontrollera hur jag själv tänker. Jag kan inte kontrollera vad jag inte klarar av, vad jag blir upprörd över. Det går inte, men det tror jag inte att någon förstår. Jag vet inte ens vad jag snackar om, jag är helt tom i skallen men ändå så hamnar det ord här på något sätt.

Jag saknar min sömnmedicin. Jag önskar att jag fick minnesförlust och inte kunde komma ihåg någonting dåligt som har hänt i mitt liv. Jag önskar att jag kunde radera hela det här jävla året, bränna upp det och skratta när allting försvann. Jag skräms till och med av mina egna tankar och känslor. Jag bad om att få gå ner på taket och jobba på marken igår bara pga vad min hjärna kokade ihop. Jag är alltid gråtfärdig men jag gråter aldrig (förutom i förrgår då jag fick mitt aggressions utbrott. Men det gills inte. Det var av ilska). Jag har kommit fram till att det jag känner nu inte är sorg, inte är ensamhet, saknad. Jag är inte ledsen eller upprörd. Jag är arg. Jag är så jävla arg. Jag är arg på hela världen och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag känner ett sådant fruktansvärt hat mot mänskligheten och det verkar inte bli bättre. Vad gör man när man har lust att slå ner alla som går förbi en på gatan?