Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till längre. Känner mig så jävla hjälplös. Vill få bort humöret jag har haft i flera veckor i sträck. Orkar inte kämpa för att inte bryta ihop hela jävla tiden. Jag är så fruktansvärt jävla less på att känna mig såhär. Vet inte vad det är som händer. Varför kan jag inte bara må bra? Vad fan är meningen med att hela tiden gå runt och vara på skit dåligt humör, ha jobbiga tankar och känslor och att vara tvungen att hålla tillbaka tårarna för varenda liten grej som händer? Fan. Jag orkar inte med det här.

Funderar på att säga upp kontakten med ungdomshälsan. Tror bara dom elvispar i mitt huvud just nu och gör allting så jävla mycket jobbigare. Det är skit jobbigt att sitta och riva upp alla gamla sår, och än en gång ta om allting som har hänt från början. Det är nog det tuffaste. Sen att verkligen sitta och gräva in i mina känslor och ta fram allt det här som jag sakta med säkert har försökt bearbeta - men i ett segt tempo för att orka med. Det tar. Det är så fruktansvärt jävla jobbigt. Jag hatar att det går ut över dom jag tycker om så jävla mycket också. Dom jag älskar. Fan, så jävla meningslöst. Jag vill inte vara den jag är idag. Jag vill bara ta mig upp ur det här jävla hålet. Men jag klarar det uppenbarligen inte själv. Och jag blir bara nerputtad ännu längre ner av dom som professionellt arbetar med att hjälpa andra.

 

Nu ska jag försöka lägga dessa jävla tankar jag har hela tiden och försöka få en god natts sömn. Det behövs. Mardrömmar är det värsta som finns. Löjligt att jag typ är rädd för att sova numera med tanke på mardrömmarna jag har så jävla ofta. Fast jag minns dom som aldrig när jag vaknar. Men bara det faktum att mitt hjärta slår hårt och snabbt som fan, att jag kallsvettas och är gråtfärdig. Tror det är ett tecken på att jag borde kolla upp det här med min sömn. Eller fixa allt det här dolda i mig som gör att dom uppkommer.

Okej, nu ska jag sluta babbla. Drar bara upp mer tankar i huvudet på mig själv.