Har utvecklat en rädsla för alla dessa möten med psykologer och läkare och personer hit och dit som skall hjälpa mig att komma på fötter igen. Tror bestämt att det handlar om att jag inte vill veta att någonting är fel på mig. Jag vill inte acceptera att jag är deprimerad, eller att jag behöver hjälp av någon på något sätt. Jag är van med att klara mig själv och så vill jag att det skall fortsätta. Men, det har slagit mig sedan jag gick in i väggen totalt och tappade fotfästet mer än någon gång innan att jag behöver hjälp med att ta mig ur detta. Men ändå är jag sinnessjukt orolig för vad alla dessa personer skall säga om mig. Jag är less på att höra "du klarar det här" och "du är en stark person" alternativt "ändå att en person har hunnit gå igenom så mycket på så få år". Sådana där saker som jag inte behöver hjälp för att veta. 

Det handlar också mycket om att jag inte håller med vad de säger. Jag anser inte att jag är en stark person. Jag anser att jag har agerat som jag gjort för att jag helt enkelt inte har haft något val. Vad skall man göra när allting omkring en bara kollapsar. Lägga sig ner och gråta och tycka synd om sig själv eller hjälpa de i ens omgivning som verkligen behöver stöd? Självklart har det inte vara så lätt att lägga mina egna känslor åt sidan, men då jag hela tiden har känt att jag inte har haft något annat val så har det inte varit ett svårt beslut. Men då allting nu har slagit till mig och kommit ikapp så har jag svårt att ta mig upp på morgonen överhuvudtaget. Tankarna blir till en gröt och det krävs inte mycket för att jag skall bryta ihop. Jag har valt att fixa hjälp för att jag helt enkelt inte klarar av att må som jag mår. Men på samma gång vill jag inte ha hjälp egentligen. Jag vill inte ta tag i mina problem, helt enkelt för att jag vet hur jobbigt det är. Men också för att jag inte vill höra att det är så synd om mig, eller att jag kommer klara det - eller minst av allt höra att jag behöver få medicin, plugga ett år till i skolan, sakta ner mitt tempo och ta tid för mig själv för en gångs skull. I haven't got the time for that.

Fint att jag precis insåg att jag skriver det här för att övertala mig själv att jag har gjort rätt i att skaffa hjälp..