Drömmer fortfarande vidriga mardrömmar som jag inte vet om jag kommer kunna undvika de kommande åren. Funderar på om jag skall börja med sömnmedicinen igen eller om jag helt enkelt skall ge fan i att sova så att jag slipper vakna alldeles kallsvettig hela tiden. Möjligtvis om jag skall låta bli att sova och på samma gång låta bli att vara vaken så att jag slipper mardrömmarna och slipper allt jobbigt som händer när jag är vaken. Undra om det är lite som dagen efter man har tagit sömnmedicin då man går runt som en zombie, man varken sover men man är inte riktigt kontaktbar heller.

Det som är mest ironiskt är att jag fortfarande skriver här, även fast jag har en kontaktperson jag kan kontakta när jag vill. Sen när vi väl träffas så vet jag aldrig vad jag skall säga. Det är konstigt. När någon väl är villig att lyssna på vad man har att säga, på min historia, så vet jag nästan aldrig vad jag skall säga. Men det löser sig. Jag är starkare nu än vad jag har varit på väldigt länge. Jag minns inte ens när jag grät sist. Det står säkerligen här i bloggen, men jag orkar inte riktigt ta reda på det. Jag vill inte veta. Tror inte det är speciellt länge sen, men mitt minne är inte riktigt min starka sida så jag minns faktiskt inte.

 

Okej, nu måste jag sluta skriva. Allting blir bara snurrigt.