Frågan är varför jag i ett sånt här läge väljer att lyssna på en låt som betyder otroligt mycket för mig, men som på samma gång drar upp fruktansvärt mycket minnen. Det var länge sen jag lyssnade på den nu, men jag reagerar precis som jag gjorde förra gången jag hörde den. Nu har jag den till och med på datorn. Och egentligen gör det inte så mycket att videon inte följde med, även fast den också är ganska viktig. Fast jag upptäckte nu att det inte var lika jobbigt utan video, hälften av det jobbiga försvann nästan direkt. Det är ganska bra. Då kan jag lägga in den på mp3n och känns hopplösheten skölja över mig när jag vill. Men nu när jag skrev det så förstod jag hur patetiskt det låter så jag tror bestämt att jag låter bli. Kanske lägger den som ringsignal så att jag "tar tag i mina känslor och slutar att trycka ner dom" så att alla är tysta nån jävla gång. Fast det skulle innebära att jag skulle tänka på någon jag inte vill tänka på flera gånger per dag och det blir inte alls som jag hade tänkt mig. Då kommer jag gå runt och vara förbannad hela tiden istället och det kanske inte är så mycket bättre. I och för sig säger Max att jag är en jävla bitter fitta så det kanske inte hade gjort så stor skillnad. Men vad vet Max egentligen?

Jag tror att jag ska slå en glasflaska i huvudet på någon i Stockholm och hoppas på att dom slår tillbaka. Då kanske jag vaknar upp och ställer mig upp som en vettig jävla människa. Frågan är ju hur vettig jag kommer vara efter att ha tillbringat hela helgen i Stockholm med släkten. Frågan är hur vettig man blir av att stå och stirra på ett jävla minneslund istället för att bjuda på tårta och presenter när någon fyller år. Och hur jävla vettig man blir av att datorn tycker att jag stavar fel när jag skriver minneslund. Och hur vettig man blir av att jag precis insåg att jag precis förstört ett till kuddöverdrag genom att luta mig mot det så att det numera är fullt av tatueringsbläck. Och hur jävla snurrig i huvudet blir man inte av att försöka skriva någonting av värde då jag inte kan trassla upp alla tankar överhuvudtaget utan allting är bara som en stor jävla slump. Lite som den farliga saken i hypercube. Först börjar det litet, smått, lugnt. Men det utvidgas snabbt och blir stort, farligt, läskigt, ingen undkommer och det enda den vill är att döda. Sen försvinner den. Det där var den töntigaste jävla jämförelsen jag någonsin gjort. Ungefär som att jag ofta stavar jämför som gemför bara för att jag är en jävla idiot. Och lite som att det här inlägget bara blev en jävla gröt som jag hoppas att ingen läser.

Kanske borde lösenordsskydda bloggen igen. Men då kan jag inte irritera mig på att alla utan liv som faktiskt ägnar tid åt att läsa det jag skriver varken lämnar en kommentar eller tänker avslöja vilka de är. Fast jag bryr mig egentligen inte. Ni kan underhålla er med att läsa all skit jag skriver så länge jag slipper höra någonting om det i verkligheten. Lite kul att man tror att man känner en person bara för att man läser vad denne skriver i sin jävla blogg (eftersom alla har en blogg så känner alla varandra, eller hur var det?).

Ha-ha, jag blir irriterad på mig själv. "Good night everybody, nu ska jag och min rosa mjukisdress och min as stora hello kitty nalle gå och lägga mig i min perfekta säng, med perfekta lakan i mitt perfekta rum som jag har inrett alldeles själv (men som städerskan städar) för jag har ett sånt perfekt liv. Jag älskar rosa och ska snart gå och förstora läpparna och blondera håret ännu mera så att alla tycker att jag är jätte snygg (men alla tycker redan att jag är perfekt, såklart). I know you love me! ;) "

Gå och dö, eller nått.