Jag befinner mig i ett litet samhälle med stora gröna ängar, vackra villor och underbar natur (som under ytan döljer alkoholism och drogberoenden, rån, misshandel och självmord. Där allting inte är frid och fröjd som det kan verka och där dagarna rundas av med en flaska whiskey). En plats som på sommaren är så vacker. Som alltid är så fridfull och där jag mer än gärna tillbringar varma sommardagar med en skål jordgubbar och dig (men som, på kvällarna, alltid får mig att må så jävla dåligt. Där människorna inte vet ett dyft om vad sanning är, hur man är en god vän eller hur man prioriterar saker och ting i livet). Det är andra natten i rad jag är här, och det är andra natten i rad jag inte kan sova. När jag är hemma i min lägenhet, även om jag är själv, så blir jag oftast trött på kvällarna och det händer ofta att jag somnar framför tvn. Jag är helt hopplös att se film med på kvällarna då jag så gott som alltid somnar. Men här är det annorlunda. Jag har en konstig känsla i kroppen och varje kväll känns det som att jag skall tappa fotfästet totalt. Då jag ligger hela nätterna och funderar på allt mellan himmel och jord för mig själv och tillslut somnar mitt i en film av ren utmattning. Men det är nog på grund av allt jag har gått igenom i det här huset. Allt som gör så jävla ont. Det hugger i mitt hjärta att tänka tillbaka på allting, men på samma gång kan jag inte släppa nått av det jag har gått igenom.

Jag hatar allt det här tomma. Alla stora rum, brist på möbler på grund av allt utrymme, kylan, tystnaden. Hur jag hör om någon går förbi på gatan utanför. Men mest av allt hatar jag allt som finns här. Allting som påminner mig så himla mycket om mamma. Jag avskyr raggsockar, tvprogram, morgonrockar, tekoppar, hår-tufflande och allt annat som påminner mig om henne. Allting som gör det så himla mycket svårare att försöka gå vidare, försöka att inte tänka på det varje ledig sekund. Men jag har kommit fram till att det alltid kommer vara som det är nu. Att jag alltid kommer ha svårt för alla dessa grejer. Att vissa låtar och artister alltid kommer få mig att börja gråta. Hur platser kan vara så annorlunda från dag till dag, och hur dom kan betyda så himla mycket mer för en person över en natt. Allting jag gör påminner mig om henne. Ikväll har jag karvat naglarna i mig själv för att inte bryta ihop när jag har sett en begravningsscen i en film.

Men istället för att slå allt vad jag kan på en boxningsätt njuter jag av smärta. Av vassa naglar som förstör min hud och lämnar sår flera dagar efteråt. Av att vågen visar mindre än sist och att jag så gott som aldrig är hungrig längre. Av fantasier om handklovar, ögonbindlar och knivar som skulle skrämma upp de flesta. Av att tappa kontrollen helt och fastna i dimm-moln som kan liknas med en kraftig dos triangel märkta piller utan att faktiskt ha tagit något. Jag har fastnat i en värld av självdestruktivitet och skrämmande fantasier, men jag kan inte säga att jag har nått emot det.