Jag började känns mig precis som jag gjorde förut. Tjock, äcklig, vidrig, outhärdlig. Har suttit och läst pro-ana bloggar i ett par timmar nu och samtidigt som jag känner mig lite äcklad av hur de faktiskt tänker så vet jag att jag var precis likadan förut. Jag såg upp till personer där man kunde se alla revben, där ryggraden stack ut och där höftbenen var som handtag. Jag har alltid tyckt att nyckelben och kindben är otroligt snyggt och på nått sätt saknar jag hur jag såg ut förut. Men jag avskyr att personer i min omgivning har fått mitt självförtroende att bli så dåligt som det faktiskt är, och jag avskyr att personer i min omgivning fick mig att hata mig själv, göra illa mig själv, svälta mig själv, strunta i skolan, strunta i min hälsa, strunta i allt. Det är skit jobbigt att jag fortfarande ser alla fel på min kropp när jag kollar mig själv i spegeln. Såg på ett tv program idag då ett par kvinnor skulle försöka förklara varför de alltid bär svart. Deras förklaring var att man alltid får höra att "svart gör att man ser smalare ut" och "det känns som att jag döljer mer då". Och då kom jag på att det är ju faktiskt så. Tar jag på mig en svart tajt tröja känner jag mig mycket smalare än när jag tar på mig en vit tajt tröja. Dock så skrämmer jag mig själv lite grann då jag hela tiden går fram till spegeln, drar upp tröjan, klämmer, kollar ur olika vinklar hur jag ser ut. Och jag skrämde mig själv nästan lika mycket då jag insåg att jag har gått ner så att jag väger under 60 kilo och log när jag såg det. Sen dess har jag ätit otroligt dåligt och blivit arg på mig själv då jag insett att jag har gått upp till över 60 igen. Varje morgon då jag vaknar ställer jag mig på vågen. Jag börjar fundera på om jag är tillbaka på samma spår som jag var förut. Fast det är jag inte, inte riktigt iaf. Förut åt jag 2 rostmackor och ett glas oboy varje dag efter skolan. Ingenting innan, ingenting efter. Skolan trodde att jag åt hemma och föräldrarna trodde att jag åt på skolan. Blev ett jävla liv då de tillslut kom på att jag inte åt någonstans. Jag gick till matsalen och såg på då mina klasskamrater åt och hemma sade jag att jag precis hade fikat (vilket iofs var sant, men det gills ändå inte riktigt som en ursäkt att inte äta middag). Nu äter jag väldigt, väldigt sällan någonting innan det är dags för middag (förutom nu när jag jobbar, jag höll på att svimma första dagarna för att jag inte åt något). Men middag äter jag ordentligt och det brukar slinka ner onyttigheter på kvällskvisten. En av mina arbetskamrater frågade mig hur man kunde bli smalare än smalast då jag skulle försöka förklara hur jag såg ut då jag gick i sjuan. Skit synd att jag inte kan se mig själv ur omvärldens ögon. Synd att omvärlden inte kan se hur jag ser på omvärlden. Allt är så jävla vrickat.

Bilden är på mig under en fotografering tillsammans med min storasyster. Jag tror jag gick i åttan när den togs. Sjuan kanske.