På nått sätt lyckas jag alltid göra fel. Felfelfel. Hela tiden. Förstår inte riktigt hur jag lyckas. Fan.

Förstår för den delen inte heller hur det kommer sig att jag känner mig som en hög med skit hela tiden. Som att allting jag gör är fel. Som att jag inte kan andas utan att göra någon irriterad. Eller hur det kommer sig att jag hela tiden behöver den här uppmärksamheten. Eller hur det kommer sig att jag hela tiden är på bristningsgränsen. Eller att jag tar åt mig av allt som folk säger till mig. Eller hur det kommer sig att det känns som att jag bara är i vägen, tar plats och är jobbig. Eller hur det kommer sig att jag på något sätt alltid lyckas få mig själv att framstå som ett offer då jag pratar om mina egna känslor och tankar. Eller hur det kommer sig att hur mycket jag än försöker så lyckas jag inte lita på någon. Eller hur det kommer sig att jag alltid ska tänka så jävla mycket. Eller hur det kommer sig att jag är så löjligt rädd för att göra fel. Eller hur det kommer sig att även fast jag är löjligt rädd för att göra fel så har jag en tendens att göra det i alla fall. Nu blev det för mycket. Och alldeles för snurrigt. Längtar efter mitt samtal med M imorgon. Jag vill bara komma på fötter igen.

"jag kan skriva massor, med alla orden jag egentligen inte har. men det räcker inte till och ändå är det för mycket. lite rädd är jag, för det är inte något definitivt med det här. det kanske det aldrig är. kanske får man vänja sig vid väntan och funderingar och analyser och osäkerheten. den förbannade osäkerheten.

trots det – så värt det. "