helensundman -

'10

Finna tillit och lära mig vilka jag kan lita på och inte
Börja träna ordentligt
Finna ett intresse
Ta reda på vad jag vill jobba med/plugga till och göra det
Söka hjälp hos en professionell psykolog
Lära mig att hantera de negativa tankarna och känslorna jag har
Få insyn i, och förstå, hur andra människor tänker och känner
Körkort
Resa
Bli nöjd med mig själv
Klara skolan
Ta tag i de saker som stör min sömn och gör så att mardrömmarna uppkommer
Lära mig att prata om det jag finner jobbigt istället för att hålla det inom mig
Fixa tavlan p åmamma
Stötta min familj
Finna en lösning på boende problemet, alternativt finna någon att bo med
Skaffa riktiga vänner
(skaffa katt)

2010-01-05 @ 12:05:06 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

I min fantasi

De senaste veckorna har varit riktigt bra. Jag behövde ta semester från mitt liv och komma bort ett tag, och det var dessa dagar härifrån som fick mig att inse hur mycket jag faktiskt längtade tillbaka. Fast egentligen längtade jag inte tillbaka till Umeå, utan till dem som gör mig lycklig i detta gråa samhälle.

Jag gillar att vara hemma igen. Det gör jag verkligen. Till och med idag, då det är första gången på två veckor som jag är själv, gillar jag det. Efter att ha delat en stuga med 5 andra personer och umgåtts med hela tjocka släkten i ett par dagar så gillar jag lugnet.

Inte ens mitt samtal med M häromdagen var som det brukade. Det var på något sätt positivare, och handlade om helt andra saker. Men jag gillade det. Det känns på något sätt som att jag verkligen försöker se framåt nu. Kanske är ett nytt år precis vad jag behövde.

Nu har jag fått hem resten av Californication. Snart har jag sett hela säsong 3 också, och då finns det inget mer att se på. Men då jag har sovit ungefär 12 timmar de senaste nätterna så finns det inte en chans att jag kommer somna inom en snar framtid, så jag får väl leva med det helt enkelt. Klockan är redan ett insåg jag precis. Tiden bara flyger förbi. Nu är det slut på allt svamlande, Californication nästa! (och kanske glass, mm-mm, glass)

2010-01-03 @ 01:13:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Dreamcatcher

Jätte less på mardrömmarna nu. Jätte less på att inte kunna hantera mitt humör. Jätte less på att inte kunna sova. Jätte less på löjliga tankar som inte vill sluta dyka upp. Jätte less på allt just nu. Men jag försöker verkligen. Försöker verkligen hantera tankarna och känslorna utan att det skall gå ut över någon annan. Men det är svårt. Riktigt svårt. Och jag misslyckas. Men jag tänker fortsätta försöka, tills dess att jag är tillbaka på banan igen. Och jag ska klara det. Och snabbt ska det gå. Riktigt jävla snabbt ska det gå.

2009-12-16 @ 00:36:54 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Paralyzed

På nått sätt lyckas jag alltid göra fel. Felfelfel. Hela tiden. Förstår inte riktigt hur jag lyckas. Fan.

Förstår för den delen inte heller hur det kommer sig att jag känner mig som en hög med skit hela tiden. Som att allting jag gör är fel. Som att jag inte kan andas utan att göra någon irriterad. Eller hur det kommer sig att jag hela tiden behöver den här uppmärksamheten. Eller hur det kommer sig att jag hela tiden är på bristningsgränsen. Eller att jag tar åt mig av allt som folk säger till mig. Eller hur det kommer sig att det känns som att jag bara är i vägen, tar plats och är jobbig. Eller hur det kommer sig att jag på något sätt alltid lyckas få mig själv att framstå som ett offer då jag pratar om mina egna känslor och tankar. Eller hur det kommer sig att hur mycket jag än försöker så lyckas jag inte lita på någon. Eller hur det kommer sig att jag alltid ska tänka så jävla mycket. Eller hur det kommer sig att jag är så löjligt rädd för att göra fel. Eller hur det kommer sig att även fast jag är löjligt rädd för att göra fel så har jag en tendens att göra det i alla fall. Nu blev det för mycket. Och alldeles för snurrigt. Längtar efter mitt samtal med M imorgon. Jag vill bara komma på fötter igen.

"jag kan skriva massor, med alla orden jag egentligen inte har. men det räcker inte till och ändå är det för mycket. lite rädd är jag, för det är inte något definitivt med det här. det kanske det aldrig är. kanske får man vänja sig vid väntan och funderingar och analyser och osäkerheten. den förbannade osäkerheten.

trots det – så värt det. "

2009-12-10 @ 23:45:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

R.E.M

Kom tillbaka, mamma..

2009-12-02 @ 23:08:41 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Benen i kors

Ligger och funderar vad det är för fel på mig egentligen. Varför kan jag inte lita på någon? Varför kan jag inte ta mig samman? Varför gör varenda liten småsak att jag tappar humöret? Hur kommer det sig att hur mycket jag än försöker så lyckas jag inte förbättra mig på dessa punkter? Det verkar inte spela någon roll, även om jag lyckas hålla mig på banan ett par dagar så följs de alltid av ett par sömnlösa nätter, nervsammanbrott, tårar, tankar som aldrig verkar försvinna.

Funderar på hur lång tid det kommer ta för mig att börja lita på någon igen. Fast egentligen vet jag inte om jag har litat på någon helt och hållet någon gång. Kanske för att folk alltid har en tendens att visa att man inte skall lita på andra. Till och med de personer som jag verkligen trodde att jag kunde lita på, de som alltid har funnits där, har i slutändan visat vilka svin vi människor är.

Skit. Nu ska jag ge upp det här och gå och äta en jävla frukt (diet ftw, då kanske jag slutar äcklas av min jävla spegelbild snart i alla fall).

2009-12-02 @ 20:10:26 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Dear alcohol

Skall hålla ett 10 minuter långt tal om alkohol och alkoholism om ett par veckor. Sitter och funderar på hur man startar ett sånt tal. Om jag skall göra det ironiskt, ta en sprit flaska och halsa ur sen och låtsas som att jag tror att alkohol inte skadar oss på något sätt, som att det kan drickas som vatten (precis som majoriteten av befolkningen verkar tro). Eller om jag ska börja stenhårt, visa statistik, ta upp verkliga exempel och hur det är att leva med någon som lider av alkoholproblem. Kanske skall jag visa hur mycket ren sprit en vanlig öl egentligen innehåller. Någonting som chockar alla, men som på samma gång är ren fakta. Tror jag skall ta upp exempel som "en bekant till mig berättade att hon som liten tillbringade varje dag med att gömma sprit för sina föräldrar, hälla ut sprit, ta hand om sina föräldrar och att hon inte hade något annat val än att växa upp mycket snabbare än alla andra" och fortsätta med "hennes föräldrar skärpte sig tillslut. Men efter ett par år utan en droppe föll de båda ner i träsket igen och numera tillbringas dagarna återigen med att försöka få hennes föräldrar bort från alkoholen". Kanske ska jag göra den personlig, eller rent faktamässig. Kanske ironisk, förlöjligad eller komisk. Frågan är varför man egentligen har en sån lätt syn på alkohol då de flesta misshandlarna, bilolyckorna, våldtäkterna - ja, det mesta, faktiskt kan kopplas till någon form av alkohol intag.

Kanske är det därför jag väljer att inte festa längre. Eller så kanske det beror på vilken avsky jag känner mot Umeås befolkning. Eller kanske för att varenda fest består av samma sak - allting upprepas gång på gång. Det finns alltid någon som är alldeles för full. Det är alltid någonting som går sönder. Det är alltid minst tre personer som spyr. Alltid någon tjej som sitter och gråter. Så gott som alltid blir förblindad av alkoholen och råkar glömma att denne egentligen har partner. Alkohol har alltid, och kommer alltid, få människor att göra saker de ångrar. Jag dricker alkohol, helt klart. Men jag spenderar hellre kvällarna hemma med en god middag, en flaska vin, en skål med cashew nötter, en bra film, kanske lite tv-spel. Ja, kanske är det så att jag "inte tar vara på den tiden vi har här på jorden, för det går fort" eller jag kanske inte "lever för dagen". Men jag skulle nog påstå motsatsen. Vad fan får jag ut av att gå på en fest, dricka mig alldeles för full (för det är faktiskt det enda man gör på alla dessa hemmafester, krogar, grillpartyn - ja, fan och hans moster), spy, gråta för att det är någonting som aldrig går som man vill, bli hjälpt hem, däcka och vakna dagen efter med världens huvudvärk.

Okej, nu ska jag sluta vara förbannad och faktiskt gå och lägga mig. Morgondagen bjuder på träning med instuktör (ja, jag har till och med blivit hurtig numera) och tal skrivande. Kanske lite Call of duty modern warfare 2 på ps3. You'll never know.

2009-11-29 @ 22:54:44 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Shut the fuck up

Drömmer fortfarande vidriga mardrömmar som jag inte vet om jag kommer kunna undvika de kommande åren. Funderar på om jag skall börja med sömnmedicinen igen eller om jag helt enkelt skall ge fan i att sova så att jag slipper vakna alldeles kallsvettig hela tiden. Möjligtvis om jag skall låta bli att sova och på samma gång låta bli att vara vaken så att jag slipper mardrömmarna och slipper allt jobbigt som händer när jag är vaken. Undra om det är lite som dagen efter man har tagit sömnmedicin då man går runt som en zombie, man varken sover men man är inte riktigt kontaktbar heller.

Det som är mest ironiskt är att jag fortfarande skriver här, även fast jag har en kontaktperson jag kan kontakta när jag vill. Sen när vi väl träffas så vet jag aldrig vad jag skall säga. Det är konstigt. När någon väl är villig att lyssna på vad man har att säga, på min historia, så vet jag nästan aldrig vad jag skall säga. Men det löser sig. Jag är starkare nu än vad jag har varit på väldigt länge. Jag minns inte ens när jag grät sist. Det står säkerligen här i bloggen, men jag orkar inte riktigt ta reda på det. Jag vill inte veta. Tror inte det är speciellt länge sen, men mitt minne är inte riktigt min starka sida så jag minns faktiskt inte.

Okej, nu måste jag sluta skriva. Allting blir bara snurrigt.

Sitter man snett, blir det snett..

2009-11-26 @ 00:21:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Fuck it all, fuck this world, fuck everything that you stand for

Jag är så förbannad så det går inte ens att förklara. Kuk.

2009-11-19 @ 14:18:33 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Zombie

But you see, it's not me, it's not my family.
In your head, in your head they are fighting,
With their tanks and their bombs,
And their bombs and their guns.
In your head, in your head, they are crying...

2009-11-12 @ 22:30:55 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Oro

Sitter i bilen på väg ner till Stockholm. Vi har tagit oss till Sundsvall nu. Oroar mig fruktansvärt mycket inför morgondagen. Tycker inte om begravningar, kyrkor, minneslund, gravplatser och allt i den stilen. Har knappt sovit någonting alls den här veckan. Har drömt mardrömmar och vaknat flera gånger per natt. Har missat skolan för att jag inte tagit mig ur sängen och så fort jag har fått lite ensam tid så har jag brutit ihop. Jobbigt att försöka hålla masken då jag helst av allt bara vill stänga in mig och isolera mig från omvärlden.

Vill helst av allt spendera mammas födelsedag som varje födelsedag. Kliva upp allihopa, komma sjungandes in i rummet med frukost på sängen (te och ost mackor, som alltid). Öppning av presenter (som nästan alltid består av te från tehörnan, en pyjamas, en bra pocket bok, ett par raggsockar eller någonting annat mysigt). Resten av dagen glider på iklädd raggsockar och pyjamas men ruffsigt hår och tufflande i soffan med en kopp te i handen. God middag och tårta bjuds det såklart på.
Men detta år, och alla år som kommer, kommer tillbringas tillsammans med familj och släkt i Stockholm vid minneslunden. Där askan är spridd. Vad fan ska vi göra där egentligen? "Grattis på födelsedagen mamma, hoppas du har det bra". Perfekt. Precis så jag vill spendera hennes födelsedagar. Jävla idioti.

Nej, nu ska jag fortsätta lyssna på gamla hårdrocks klassiker och hoppas på det omöjliga.

2009-11-12 @ 13:15:56 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Fucking perfect

(trotsar mot en (några) av punkterna, fritt fram att slå)

Frågan är varför jag i ett sånt här läge väljer att lyssna på en låt som betyder otroligt mycket för mig, men som på samma gång drar upp fruktansvärt mycket minnen. Det var länge sen jag lyssnade på den nu, men jag reagerar precis som jag gjorde förra gången jag hörde den. Nu har jag den till och med på datorn. Och egentligen gör det inte så mycket att videon inte följde med, även fast den också är ganska viktig. Fast jag upptäckte nu att det inte var lika jobbigt utan video, hälften av det jobbiga försvann nästan direkt. Det är ganska bra. Då kan jag lägga in den på mp3n och känns hopplösheten skölja över mig när jag vill. Men nu när jag skrev det så förstod jag hur patetiskt det låter så jag tror bestämt att jag låter bli. Kanske lägger den som ringsignal så att jag "tar tag i mina känslor och slutar att trycka ner dom" så att alla är tysta nån jävla gång. Fast det skulle innebära att jag skulle tänka på någon jag inte vill tänka på flera gånger per dag och det blir inte alls som jag hade tänkt mig. Då kommer jag gå runt och vara förbannad hela tiden istället och det kanske inte är så mycket bättre. I och för sig säger Max att jag är en jävla bitter fitta så det kanske inte hade gjort så stor skillnad. Men vad vet Max egentligen?

Jag tror att jag ska slå en glasflaska i huvudet på någon i Stockholm och hoppas på att dom slår tillbaka. Då kanske jag vaknar upp och ställer mig upp som en vettig jävla människa. Frågan är ju hur vettig jag kommer vara efter att ha tillbringat hela helgen i Stockholm med släkten. Frågan är hur vettig man blir av att stå och stirra på ett jävla minneslund istället för att bjuda på tårta och presenter när någon fyller år. Och hur jävla vettig man blir av att datorn tycker att jag stavar fel när jag skriver minneslund. Och hur vettig man blir av att jag precis insåg att jag precis förstört ett till kuddöverdrag genom att luta mig mot det så att det numera är fullt av tatueringsbläck. Och hur jävla snurrig i huvudet blir man inte av att försöka skriva någonting av värde då jag inte kan trassla upp alla tankar överhuvudtaget utan allting är bara som en stor jävla slump. Lite som den farliga saken i hypercube. Först börjar det litet, smått, lugnt. Men det utvidgas snabbt och blir stort, farligt, läskigt, ingen undkommer och det enda den vill är att döda. Sen försvinner den. Det där var den töntigaste jävla jämförelsen jag någonsin gjort. Ungefär som att jag ofta stavar jämför som gemför bara för att jag är en jävla idiot. Och lite som att det här inlägget bara blev en jävla gröt som jag hoppas att ingen läser.

Kanske borde lösenordsskydda bloggen igen. Men då kan jag inte irritera mig på att alla utan liv som faktiskt ägnar tid åt att läsa det jag skriver varken lämnar en kommentar eller tänker avslöja vilka de är. Fast jag bryr mig egentligen inte. Ni kan underhålla er med att läsa all skit jag skriver så länge jag slipper höra någonting om det i verkligheten. Lite kul att man tror att man känner en person bara för att man läser vad denne skriver i sin jävla blogg (eftersom alla har en blogg så känner alla varandra, eller hur var det?).

Ha-ha, jag blir irriterad på mig själv. "Good night everybody, nu ska jag och min rosa mjukisdress och min as stora hello kitty nalle gå och lägga mig i min perfekta säng, med perfekta lakan i mitt perfekta rum som jag har inrett alldeles själv (men som städerskan städar) för jag har ett sånt perfekt liv. Jag älskar rosa och ska snart gå och förstora läpparna och blondera håret ännu mera så att alla tycker att jag är jätte snygg (men alla tycker redan att jag är perfekt, såklart). I know you love me! ;) "

Gå och dö, eller nått.

2009-11-11 @ 00:21:24 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

What the fuck is happening to me?

Note to self:

Sluta vara dryg i huvet
Sluta tycka synd om dig själv
Sluta framstå som offer i varenda jävla konversation du har
Lär dig av dina jävla misstag du gjort tidigare i livet
Skaffa lite skinn på näsan (och lite självrespekt när du ändå håller på)
Ta vara på de fina stunderna i livet istället för att spotta på dom
Ta tag i alla jävla skolarbeten istället för att hitta på ursäkter
Kliv för i helvete upp på morgonen och gå till skolan istället för att sova
Ge fan i att ligg på de nya sängkläderna när du vet att tatueringen färgar av sig de första dagarna (Oh no, to late, jävla skit)
Sluta få alla att bli less på dig
Va positiv
Sluta vara en jävla bitterfitta
Skratta inte när andra skriker av smärta
Sluta skriva i bloggjäveln, det leder inte till någonting bra i alla fall
Skaffa lite stubin och lite tålamod, det behöver du
Operera bort tårkanalerna
Ta tag i ditt liv en gång för alla och se till att göra det bra den här gången
Sluta må dåligt
Va glad och lycklig och världens bästa människa hela tiden

Om jag misslyckas så bjuder jag in de som läser den här skiten att slå mig tills jag lyckas. Tack.

2009-11-10 @ 23:40:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tatuering

Gjord 8 november 2009.

2009-11-08 @ 23:17:31 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Free fallin'

På grund av nacke och rygg är jag strandsatt som en jävla val i soffan (på tal om det skulle jag verkligen vilja ha en våg nu). Jag varierar mellan att sova och se på dåliga tv program. Jag vet inte om jag kommer ta mig upp härifrån för att laga någon form av middag men den mat som inte existerar. Funderar på att rulla ut i köket och öppna en flaska vin och hoppas på att jag känner samma lättnad och lugn som man, om man skall se på människor jag borde ha lärt mig av, känner av att skölja ned problemen med alkohol. Eller så kanske jag skall ligga här och hoppas på att klumpen i halsen, tårarna bakom ögonlocken, känslan av att vara osynlig, tankarna, känslorna and all that comes with this försvinner. Men jag skulle inte satsa pengar på att det kommer gå över då det är andra dagen i rad det känns som att allting är så jävla hopplöst. Det mest spännande är att det gör ont att vrida huvudet den centimeter som krävs för att jag skall se vad som går på tv.

Tänker tända lite ljus och hoppas på att jag slutar frysa snart. Sätta mig med en gitarr i knät och en än gång försöka lära mig att spela. Men nu kan jag introt till "White lion - when the children cry" i alla fall, vilken helt klart är en början. Om jag hade haft ett badkar hade jag krupit ned i det och hoppas på att min värk i rygg och nacke släpper så att jag faktiskt kan vinkla på huvudet. Så tänker jag hoppas på att någon godhjärtat själ kommer hit med mat åt mig. Eller i alla fall följer med mig ut och äter.

Älskade, underbara, saknade och fantastiska mamma.

2009-11-03 @ 18:40:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

I said im through

Går jag igenom varje dag med ett leende på läpparna och tycker att världen är en underbar plats? Nej, fortfarande inte. Tillbringar jag fortfarande mycket av min tid med att tänka tillbaka på allting som har varit och på att fundera på hur saker och ting kunde ha urartat sig om man gjort annorlunda? Ja, alldeles för mycket av min tid går åt till detta. Så, vad har förändrats? I ett enda ord: Jag. Jag har lärt mig att prioritera, lärt mig rätt och fel, vad jag behöver för att jag skall må bra. Jag har nästan lärt mig vad det är jag skall ta ansvar för och inte. Eller nej, där ljuger jag nog, det har jag inte. Jag tar fortfarande på mig alldeles för mycket ansvar även om det i grund och botten inte är jag som skall ha ansvaret. Men numera känns det.. bra på nått sätt. Jag tar på mig ansvar som har med mig att göra och som jag har någon nytta av. Jag fixar det mesta själv och det känns som att jag har mycket mer kontroll över mitt eget liv när det så.

Så vad har jag gjort för att jag skall kunna starta om på nytt och faktiskt bli nöjd med mitt liv?

Fixat en ny lägenhet som jag flyttar in i nästa vecka
Köpt möbler till mig nya lägenhet, vilket innebär att den kommer se ut exakt som jag alltid drömt om
Tillbringat mycket tid tillsammans med mina vänner
Fixat hälften av mina 8 IG'n från tidigare år samtidigt som jag har hängt med i årets kurser
Skaffat en kontaktperson som jag förhoppningsvis kommer få börja träffa snart
Börjat starta ett företag
Har köpt en ny dator
Inte varit på en enda fest utan istället lärt mig att laga underbar mat och druckit ett glas vin
Inte hört av mig till vissa människor överhuvudtaget
Tränat, solat, färgat håret, köpt kläder som jag finner mig själv attraktiv i, osv. Allt för att öka mitt självförtroende
Gått psykologi och på så sätt lärt mig en hel del om mig själv och vad som händer i mig just nu

Men..

Fortfarande tillbringar jag varenda kväll med att tänka på diverse saker. Fortfarande gråter jag mig själv till sömns och vaknar gråtandes. Fortfarande känner jag suget av att skada mig själv. Fortfarande är jag tvungen att ta medicin för att vissa nätter kunna sova överhuvudtaget. Fortfarande har jag ingen stubin överhuvudtaget och tappar humöret för minsta lilla grej. Fortfarande kopplar jag det mesta till saker och ting som får mig att må dåligt. Fortfarande röker jag ett paket cigg om dagen samtidigt som jag snusar för att inte tappa kontrollen totalt. Fortfarande bryter jag ihop på skolan och är tvungen att fara därifrån. Fortfarande föraktar jag världen och tycker inte att den är en bra plats, även om jag inte hatar den som jag gjorde tidigare. Fortfarande känner jag att allting som går fel är mitt fel.

Jag mår precis som jag gjorde tidigare, bara att jag har lärt mig att kontrollera det på ett bättre sätt. Men det går inte en enda dag utan att jag försvinner i min egen värld och tappar fattningen. Fortfarande är mitt självförtroende värdelöst, vilket nog har mycket att göra med att jag har gått upp en del av det jag tidigare gick ned.

Det här är världens mest osammanhängande inlägg och jag förstår inte varför jag skriver det överhuvudtaget. Jag trodde jag hade kommit över det här med att skriva blogg. Det har jag nog också, bara att jag för tillfället inte har någon jag kan prata med.

Det är så farligt att låta mig vara själv, för det innebär att jag sjunker ner i mig själv och stannar för det mesta där i ett par timmar. Också pga det faktum att jag knappt sover överhuvudtaget och sällan äter någonting när jag är själv. Fast det är nog farligast att jag hamnar i så pass mycket tankar och funderingar som jag gör. Jag har inte brutit ihop en enda gång då jag har varit tillsammans med någon annan. Jo, på skolan, men skolan gills inte riktigt på den biten. Men det är när jag ligger själv hemma i sängen och ser på tv, sitter vid datorn, duschar, städar, diskar, ja vad som helst egentligen. Det är då jag fastnar i alla dessa tankar. Det gör jag varje kväll också när jag skall sova, och senast igår spelade jag upp begravningen säkert 20 gånger i rad i mina tankar samtidigt som jag gick på stan. Fast det som stör mig mest för tillfället är att jag är så fruktansvärt osäker. Jag är så rädd för att göra fel för att jag inte vet vad konsekvenserna av mitt handlande kan leda till. Jag ryggar tillbaka och talar sällan om vad jag tänker och tycker. Jag är rädd för att göra fel, även om det handlar om nått så simpelt som att räcka upp handen och svara på en fråga i klassrummet. Det går bara inte. Jag är mer inåtvänd nu än vad jag någonsin har varit, bara för att jag inte vet hur andra reagerar på mina tankar. Men mest för att jag inte riktigt vet vem jag ska prata med, för att jag är rädd för att skrämma bort de i min närhet.

Jag älskar livet, jag älskar att leva.

Jag hatar livet, jag hatar att leva.

Inget av dessa påståenden stämmer längre. Jag vet egentligen inte vad som stämmer nu för tiden. Ingenting? Allting?

2009-10-01 @ 20:43:00 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Just stop

Just drop all of your pseudo-involvement in my life

2009-09-09 @ 00:45:02 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Simple life

Egentligen är det nog tänkt att jag ska radera den här bloggen och inte låta folk ta del av mina känslor och mina tankar. Men på samma gång är det bra att jag kan gå tillbaka och se hur jag mådde förut. För det är nog så. Jag mår så fruktansvärt mycket bättre nu än vad jag gjorde förut. Jag tog ett avgörande steg för min egen skull och det är en stor grej för mig att göra. Det känns som att det mesta håller på att ordna sig och att jag för en gångs skull styr över mitt eget liv. Eller ja, till viss del iaf. Jag har satt mål här i livet och jag tänker fullfölja dom. Jag tänker klara skolan, fixa mina betyg sen tidigare år och sedan flytta härifrån så fort jag bara kan. Det är nog rätt avgörande för att jag ska komma på fötter igen. Att komma bort från allting och få börja om på nytt. A fresh start. Det behövs verkligen, även fast jag på samma gång är rädd för att lämna allt som jag känner till.

På senaste känns det som att jag verkligen har mognat. Det känns som att jag tar mer ansvar och prioriterar saker och ting på bästa sätt. Det känns som att tidigare har jag bara fumlat i mörkret och tagit det som har man har erbjudit mig, även fast det sällan är någon som faktiskt har erbjudit mig någonting. Men nu tar jag mina egna beslut och tänker över dem innan jag gör någonting som kan skada mig själv. Jag har funnit att livet verkligen kan vara skönt och att bara genom att stanna upp och ta sig tid så kan man hitta så mycket som är värt att leva för. Jag älskar inte livet. Fortfarande inte. Men jag hatar det inte heller. Jag tillbringar inte all min vakna tid till att avsky och förakta mänskligheten och hata alla. Jag känner inte för att spotta folk i ansiktet och jag känner inte varje dag för att avsluta det hela och få lite lugn och ro för en gångs skull. Istället känner jag att det är jag som måste ta tag i det hela för att det skall bli någonting bra av det hela, att jag måste göra mig av med det som skadar mig och istället för att hålla fast i dessa grejer/personer hålla väldigt hårt i de saker/personer som får mig att skratta, får mig att känna mig levande, omtyckt och accepterad. Jag har accepterat att jag behöver hjälp och försöker verkligen skaffa det också, även fast samhället verkar streta emot rätt mycket så tänker jag inte ge upp och stänga in mig igen. Jag försöker verkligen, och det är det enda jag behöver göra. Jag tror inte att det kommer gå som en dans på rosor, men jag är villig att kämpa för att jag skall trivas med mig själv och mitt liv.

2009-09-08 @ 21:49:49 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Blickar framåt

Jag har känt på senaste hur fruktansvärt meningslöst allting är. Hur livet suger, hur mänskligheten suger, hur allting suger. Jag har önskat att jag får försvinna, önskat att alla ska dö. Varit nära att spotta folk i ansiktet pga den avsky jag har känt mot mänskligheten. Men jag har insett att jag inte kan ha det så. Jag har helt fantastiska människor i mitt liv som jag tänker hålla otroligt hårt i. Jag känner själv hur mycket det behövdes att ta mig tillbaka till de människor som får mig att skratta, får mig att känna mig omtyckt, får mig att må bra - men på samma gång lyssnar, ger mig råd och verkligen försöker förstå hur jag innerst inne känner mig. Jag känner att nu är det verkligen dags att ta tag i mitt liv. Undvika saker/personer som får mig att må dåligt. Försöka finna mig själv i alla dessa deprimerade tankar och på nått sätt finna en utväg. Känns som att jag på nått sätt faktiskt fyller en funktion här i livet. Att människor faktiskt vill ha mig vid min sida, vill att jag ska må bra och är villiga att lyssna när jag har någonting att säga. Det är inte så ofta det händer, att jag känner så, faktiskt. Det är länge sen jag har pratat så mycket om vad jag har gått igenom och jag känner verkligen att det har hjälpt mig. Jag känner behovet av att radera allting som på nått sätt kan få mig att må dåligt igen.Jag tänker satsa på lycka, satsa på livet. Radera saker och ting som får mig att blicka tillbaka på alla dessa oändliga ögonblick av sorg och ilska jag har gått igenom i mitt liv och på nått sätt alltid försöka se det positiva i saker och ting. Jag säger inte att jag kommer lyckas, men jag är alltid villig att försöka. Jag tar tag i mitt liv, gör saker jag finner någon slags nöje i, umgås med människor som gör mig lycklig, unnar mig saker och ting, läser böcker som jag tror kan hjälpa mig, lyssnar på musik som inte gör mig arg eller ledsen. Jag är dessutom på väg att få en kontakt person. Men mest av allt: jag blickar framåt. Jag känner att jag faktiskt är värd någonting mer än all skit jag har fått i mitt liv. Känner att jag kan göra någonting av bra av allt det här och bli en person som kan uppnå mina mål i livet. Jag tänker sätta mig ner och göra alla läxor, göra alla rest uppgifter jag har, gå ut gymnasiet med tillräckligt mycket poäng och flytta härifrån. För jag har aldrig i hela mitt liv träffat så mycket avskyvärda människor som jag har gjort här i västerbotten. Men nu är det slut på det. Jag sysselsätter mig med saker jag finner värdiga min tid, personer som faktiskt förtjänar mig, saker som gör mig gott här i livet och saker jag faktiskt kan njuta av själv. Det kommer ta tid, jag kommer bryta ihop åtaliga gånger, men jag ska klara det.

Avslutar med att citera David Pelzer:

- Glöm aldrig hur dyrbart livet är, och ta det inte för givet. Kom ihåg att allt kan förändras på ett ögonblick.
- Kom alltid ihåg vad som verkligen är viktigt för dig.
- Låt dig inte uppslukas av tidigare negativ erfarenhet.
- Lär dig att följa ditt samvete.
-Slut dig inte inom dig själv.
- Ju längre du skjuter upp det obehagliga, desto större blir problemen.
- Hitta din inre drivkraft och ge aldrig, aldrig upp den eller kasta bort den bara för att det kör ihop sig.
- Inse att ingen och ingenting hindrar dig från att förverkliga dina drömmar. Du behöver bara inrikta dig på det du strävar efter och vilja ha det ännu mer.
- Lär dig att känslomässigt rensa ut det som verkligen plågar dig, istället för att samla problemen på hög.
- Oavsett vilka svårigheter som dyker upp, behåll inställningen att du ska och måste lyckas.
- Om du redan har överlevt tuffa tider i det här stadiet av ditt liv, borde du verkligen ha förmågan att åstadkomma vad som helst.

2009-08-27 @ 23:53:32 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

The rise of evil

Det går bra nu
Kompis, det går bra nu

Minns inte när jag skrattade så mycket som jag har gjort nu under min Göteborgs resa och under helgen. Minns inte att det fanns så otroligt sköna människor kvar i Umeå, med så dålig humor och så roliga påhitt. Men det är underbart. Speciellt då man är övertrött. Vet inte hur många skratt anfall jag fick bara under gårdagen. Vet inte när jag kände mig så omtyckt och välkommen senast, faktiskt. Och jag älskar det. Skolan kommer gå som en dans med det här gänget vid min sida. För helt underbara klasskamrater är det sällan man har, faktiskt. Hoppas att det här håller i sig länge, länge. Så jag hamnade back on track igen. Det behövs verkligen. Jag saknar att börja varje dag med ett leende. Men nu ska jag fan styra med det. Sluta vakna av att jag gråter och börja vakna av att jag skrattar. Helt underbart!

2009-08-23 @ 15:51:52 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Tidigare inlägg Nyare inlägg