Scared
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
Andas, andas, andas
Andas, andas, andas
Inte bryta ihop
Tappa inte kontrollen
Djupa andetag
1 2 3 4 5 ...
Forever
Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till längre. Känner mig så jävla hjälplös. Vill få bort humöret jag har haft i flera veckor i sträck. Orkar inte kämpa för att inte bryta ihop hela jävla tiden. Jag är så fruktansvärt jävla less på att känna mig såhär. Vet inte vad det är som händer. Varför kan jag inte bara må bra? Vad fan är meningen med att hela tiden gå runt och vara på skit dåligt humör, ha jobbiga tankar och känslor och att vara tvungen att hålla tillbaka tårarna för varenda liten grej som händer? Fan. Jag orkar inte med det här.
Funderar på att säga upp kontakten med ungdomshälsan. Tror bara dom elvispar i mitt huvud just nu och gör allting så jävla mycket jobbigare. Det är skit jobbigt att sitta och riva upp alla gamla sår, och än en gång ta om allting som har hänt från början. Det är nog det tuffaste. Sen att verkligen sitta och gräva in i mina känslor och ta fram allt det här som jag sakta med säkert har försökt bearbeta - men i ett segt tempo för att orka med. Det tar. Det är så fruktansvärt jävla jobbigt. Jag hatar att det går ut över dom jag tycker om så jävla mycket också. Dom jag älskar. Fan, så jävla meningslöst. Jag vill inte vara den jag är idag. Jag vill bara ta mig upp ur det här jävla hålet. Men jag klarar det uppenbarligen inte själv. Och jag blir bara nerputtad ännu längre ner av dom som professionellt arbetar med att hjälpa andra.
Funderar på att säga upp kontakten med ungdomshälsan. Tror bara dom elvispar i mitt huvud just nu och gör allting så jävla mycket jobbigare. Det är skit jobbigt att sitta och riva upp alla gamla sår, och än en gång ta om allting som har hänt från början. Det är nog det tuffaste. Sen att verkligen sitta och gräva in i mina känslor och ta fram allt det här som jag sakta med säkert har försökt bearbeta - men i ett segt tempo för att orka med. Det tar. Det är så fruktansvärt jävla jobbigt. Jag hatar att det går ut över dom jag tycker om så jävla mycket också. Dom jag älskar. Fan, så jävla meningslöst. Jag vill inte vara den jag är idag. Jag vill bara ta mig upp ur det här jävla hålet. Men jag klarar det uppenbarligen inte själv. Och jag blir bara nerputtad ännu längre ner av dom som professionellt arbetar med att hjälpa andra.
Nu ska jag försöka lägga dessa jävla tankar jag har hela tiden och försöka få en god natts sömn. Det behövs. Mardrömmar är det värsta som finns. Löjligt att jag typ är rädd för att sova numera med tanke på mardrömmarna jag har så jävla ofta. Fast jag minns dom som aldrig när jag vaknar. Men bara det faktum att mitt hjärta slår hårt och snabbt som fan, att jag kallsvettas och är gråtfärdig. Tror det är ett tecken på att jag borde kolla upp det här med min sömn. Eller fixa allt det här dolda i mig som gör att dom uppkommer.
Okej, nu ska jag sluta babbla. Drar bara upp mer tankar i huvudet på mig själv.
Okej, nu ska jag sluta babbla. Drar bara upp mer tankar i huvudet på mig själv.
Getting away with murder
Tror bestämt jag sticker härifrån snart.
I have to pretend
KILL KILL KILL KILL KILL KILL
Perfectly broken
3e inlägget i rad. Känner att jag behöver skriva av mig. Eller skrika rätt ut. Eller slå någon. Anledningen till att jag inte skriver överhuvudtaget är för att jag inte har ett skit att skriva. Har en jävligt konstig känsla i kroppen. En känsla av att inte känna mig själv. Som att jag är en främling i mina egna ögon. På nått sätt känns det som att jag inte hör hemma här. Och då menar jag inte i livet, utan här. I det liv jag lever. Inte på det sättet att jag skulle vilja byta ut mitt liv, eller folket som finns i mitt liv. Utan mer som att jag känner mig malplacerad. Har en känsla av att det handlar om att jag egentligen inte vet vem jag själv är. Jag har en konstig förmåga att byta personlighet, men kanske är det den jag är? Tycker det är konstigt att min personlighet är att skifta personlighet efter den jag är med. Lite som en kameleont.
Tycker att jag borde känna mig själv tillräckligt bra vid det här laget så att jag faktiskt hade en aning om vem jag är. Det är underligt bara.. Kan vara olika personer från vecka till vecka med det enda som faktiskt är återkommande är den personen jag verkligen inte vill vara. Den jag inte klarar av att vara. Jag skiter i om det är tänkt att jag ska vara den personen som hela tiden hoppar på mig och överrumplar mig totalt. Jag tänker inte så och jag tänker aldrig acceptera hur jag mår eller hur jag faktiskt känner mig. Det är skit jobbigt och istället för att tampas med det på en och samma gång väljer jag att ta det bit för bit och låta det hålla på under en lång period istället. Jag struntar fullständigt i om folk tycker att jag är instängd eller att dom pikar på att jag hela tiden stänger igen när känslorna håller på att komma fram. Är det bara jag som faktiskt tycker att det inte är konstigt att jag har reagerat på det här sättet? Känns som att dom som är tänkt ska hjälpa mig med det jag går igenom istället försöker bryta ner mig totalt och ta sig igenom den mur jag har skapat för att överhuvudtaget orka ta mig igenom dagarna som går. Men det borde jag ha förstått. Klart jag måste öppna mig för att kunna få hjälp.
"Är du alltid stark Hälen?"
"Nej, men jag försöker iaf.."
Tycker att jag borde känna mig själv tillräckligt bra vid det här laget så att jag faktiskt hade en aning om vem jag är. Det är underligt bara.. Kan vara olika personer från vecka till vecka med det enda som faktiskt är återkommande är den personen jag verkligen inte vill vara. Den jag inte klarar av att vara. Jag skiter i om det är tänkt att jag ska vara den personen som hela tiden hoppar på mig och överrumplar mig totalt. Jag tänker inte så och jag tänker aldrig acceptera hur jag mår eller hur jag faktiskt känner mig. Det är skit jobbigt och istället för att tampas med det på en och samma gång väljer jag att ta det bit för bit och låta det hålla på under en lång period istället. Jag struntar fullständigt i om folk tycker att jag är instängd eller att dom pikar på att jag hela tiden stänger igen när känslorna håller på att komma fram. Är det bara jag som faktiskt tycker att det inte är konstigt att jag har reagerat på det här sättet? Känns som att dom som är tänkt ska hjälpa mig med det jag går igenom istället försöker bryta ner mig totalt och ta sig igenom den mur jag har skapat för att överhuvudtaget orka ta mig igenom dagarna som går. Men det borde jag ha förstått. Klart jag måste öppna mig för att kunna få hjälp.
"Är du alltid stark Hälen?"
"Nej, men jag försöker iaf.."
Slipping into coma
Where i'm going?
"Trying to keep a level head try to keep my goals in sight
It's hard as hell in this world today
Friends I've known for many years started acting strange
Things I cared about before seemed to fade away
Now I'm left with these questions of when a miss will change
Still I try to make it work out for the best
And I know I've gotta clean up all this mess"
It's hard as hell in this world today
Friends I've known for many years started acting strange
Things I cared about before seemed to fade away
Now I'm left with these questions of when a miss will change
Still I try to make it work out for the best
And I know I've gotta clean up all this mess"
Falling down
Funderar på att slå sönder hela lägenheten och gå och hoppa från en bro.
Pathetic
Jävla fitt ångest. Vet inte hur jag ska få mig själv att sluta gråta. Hela kroppen är helt slut, jag kan knappt röra på mig. Behöver få i mig mat med mår illa varje gång jag försöker äta. Jag vet inte vad det är som har hänt med mig. Allting kom på en och samma gång. Är helt jävla förstörd. Varför lyckas jag alltid med det här? I'm set to fail. Jag tror verkligen att jag har en förbannelse. Allting går bara åt helvete hela tiden. Det är tänkt att jag ska misslyckas. Vet inte riktigt vad jag är bra för längre. Vad gör jag för jävla nytta egentligen? Fan, allting är så jävla fucked up. Varför kan ingenting bara gå som jag vill att det ska gå? Helvete. Jag kan inte se ljuset i den här jävla tunneln. Jag vill bara vakna upp ur den här jävla mardrömmen. Varför, varför, varför? HELVETE, VAKNA DÅ. vakna.. vakna..
There is no tomorrow
Är på sånt horigt jävla fitt humör så jag skulle kunna döda någon. Det var länge sedan jag kände för att slå sönder allt i hela jävla lägenheten alternativt slå rätt in i en jävla betongvägg. Vet inte hur många gånger jag har varit på väg att skrika rätt ut idag. Vet inte hur jävla många gånger jag har fått hålla in tårarna eller hur många gånger jag har varit sugen på att slå ner någon. Känns som allting den här jävla veckan har gått åt helvete bara. Nu ska jag gå ut och kedjeröka upp mina cigaretter, ta sömn medicin och fortsätta hata ikapp med lamb of god.
-
La vie est belle parfois.
Hold your head up high
Hold your head up high And this pain will die Somehow, somewhere, just try You're living in the dark Where no one can see your tears But hold your head up high Can you tell me that I'm wrong? Don't keep your broken heart too long Deep inside you growing strong Look beyond your life today Can you see yourself this way When the wintercold is gone
Oro
Har utvecklat en rädsla för alla dessa möten med psykologer och läkare och personer hit och dit som skall hjälpa mig att komma på fötter igen. Tror bestämt att det handlar om att jag inte vill veta att någonting är fel på mig. Jag vill inte acceptera att jag är deprimerad, eller att jag behöver hjälp av någon på något sätt. Jag är van med att klara mig själv och så vill jag att det skall fortsätta. Men, det har slagit mig sedan jag gick in i väggen totalt och tappade fotfästet mer än någon gång innan att jag behöver hjälp med att ta mig ur detta. Men ändå är jag sinnessjukt orolig för vad alla dessa personer skall säga om mig. Jag är less på att höra "du klarar det här" och "du är en stark person" alternativt "ändå att en person har hunnit gå igenom så mycket på så få år". Sådana där saker som jag inte behöver hjälp för att veta.
Det handlar också mycket om att jag inte håller med vad de säger. Jag anser inte att jag är en stark person. Jag anser att jag har agerat som jag gjort för att jag helt enkelt inte har haft något val. Vad skall man göra när allting omkring en bara kollapsar. Lägga sig ner och gråta och tycka synd om sig själv eller hjälpa de i ens omgivning som verkligen behöver stöd? Självklart har det inte vara så lätt att lägga mina egna känslor åt sidan, men då jag hela tiden har känt att jag inte har haft något annat val så har det inte varit ett svårt beslut. Men då allting nu har slagit till mig och kommit ikapp så har jag svårt att ta mig upp på morgonen överhuvudtaget. Tankarna blir till en gröt och det krävs inte mycket för att jag skall bryta ihop. Jag har valt att fixa hjälp för att jag helt enkelt inte klarar av att må som jag mår. Men på samma gång vill jag inte ha hjälp egentligen. Jag vill inte ta tag i mina problem, helt enkelt för att jag vet hur jobbigt det är. Men också för att jag inte vill höra att det är så synd om mig, eller att jag kommer klara det - eller minst av allt höra att jag behöver få medicin, plugga ett år till i skolan, sakta ner mitt tempo och ta tid för mig själv för en gångs skull. I haven't got the time for that.
Fint att jag precis insåg att jag skriver det här för att övertala mig själv att jag har gjort rätt i att skaffa hjälp..
Det handlar också mycket om att jag inte håller med vad de säger. Jag anser inte att jag är en stark person. Jag anser att jag har agerat som jag gjort för att jag helt enkelt inte har haft något val. Vad skall man göra när allting omkring en bara kollapsar. Lägga sig ner och gråta och tycka synd om sig själv eller hjälpa de i ens omgivning som verkligen behöver stöd? Självklart har det inte vara så lätt att lägga mina egna känslor åt sidan, men då jag hela tiden har känt att jag inte har haft något annat val så har det inte varit ett svårt beslut. Men då allting nu har slagit till mig och kommit ikapp så har jag svårt att ta mig upp på morgonen överhuvudtaget. Tankarna blir till en gröt och det krävs inte mycket för att jag skall bryta ihop. Jag har valt att fixa hjälp för att jag helt enkelt inte klarar av att må som jag mår. Men på samma gång vill jag inte ha hjälp egentligen. Jag vill inte ta tag i mina problem, helt enkelt för att jag vet hur jobbigt det är. Men också för att jag inte vill höra att det är så synd om mig, eller att jag kommer klara det - eller minst av allt höra att jag behöver få medicin, plugga ett år till i skolan, sakta ner mitt tempo och ta tid för mig själv för en gångs skull. I haven't got the time for that.
Fint att jag precis insåg att jag skriver det här för att övertala mig själv att jag har gjort rätt i att skaffa hjälp..
Take this life
Jag tror att alla hade mått bättre om jag bara försvann.
Dig
Har ingen livslust kvar. Vill bara komma på fötter igen. Orkar inte må såhär längre. Måste sluta bryta ihop flera gånger i veckan. Vill spola tillbaka i tiden. Vill att hon ska komma tillbaka. Hatar mitt humör. Jag är rädd. Vill inte bli lämnad ensam. Måste hitta tillbaka. Hjälp mig, HJÄLP MIG!
Pain
Jag lider av att konstant känna mig äcklad. Jag är riktigt less på människorna i min omgivning och på mig själv. Jag kämpar konstant med att inte öppna mig för alla jag känner sådan avsky mot nu för tiden så det blir som ett heltidsarbete. Jag har kommit till den gränsen då jag tappar tålamodet direkt och då jag inte riktigt känner någon koppling med någon överhuvudtaget.
Men på samma gång har synen på mig själv kraftigt försämrats och jag går hela tiden runt och oroar mig för hur jag ser ut. Jag har seriösa tankar om att börja banta, äta nutrilette alternativt sluta äta helt och hållet. Jag älskar mat, och tillbringar gärna massor med tid i köket för att laga en riktigt god måltid. Men jag tycker inte om vad mat gör med mig och min kropp. Det känns nästan som jag är på väg tillbaka i det tankesättet jag hade för ett par år sedan. Då undervikten lös med sin närvaro, men jag fortfarande kände mig tjock. Undervikten lyser inte längre med sin närvaro. Men de kilon jag gick ned i somras under en djup depression har jag på senaste tid gått upp igen. Jag har aldrig vägt så mycket som jag gör idag. Någonsin. Och jag hatar det så innerligt.
Jag har funderat väldigt mycket på hur det kommer sig att jag har blivit den jag är idag. Jag hatar verkligen psykologi, egentligen, för att den gör att jag får upp alla dessa tankar i mitt huvud. Hur som haver sade M en smart sak till mig häromveckan; "Det som orsakar att du hela tiden känner att du måste göra saker för andra handlar helt enkelt om att du söker efter bekräftelsen du får av att göra det. Då du fick anstränga dig för att få bekräftelse och uppmärksamhet som ung, tror du att det är precis så du måste göra nu när du har blivit äldre. Genom att hela tiden försöka vara andra till lags och göra saker som du Vet gör så att Dom mår bra, får du deras uppmärksamhet och bekräftelse om att du har gjort någonting bra. Och det är precis den bekräftelsen du så ofta söker efter". Jag tror bestämt att det är någon som har lyckats sätta ord på hur jag omedvetet känner. Men hur kommer det sig egentligen att jag hela tiden känner att jag måste göra någonting för någon annan för att få bekräftelse om att jag är en bra person? Handlar det helt enkelt om att man sällan uppmärksammar detta annars? Existerar inte komplimanger, och allt som får oss att känna oss bra, i det vardagliga livet?
Jag vägrar att acceptera att jag är deprimerad. Jag vill inte vara deprimerad. Jag tänker inte vara deprimerad. Jag gör allt i min makt för att stoppa de tankar och känslor jag får upp hela tiden. Samtidigt som jag gör allt i min makt för att inte visa hur jag egentligen mår. Jag döljer mig själv för andra för att jag helt enkelt inte vill vara den jag är och känna som jag gör. Det funkar rätt bra. Oftast. Jag har en tendens att bryta ihop när jag är själv. Sömnlösheten och de tankespridda nätterna som jag spenderar ensam tär på mig och gör ofta så att mardrömmar uppkommer. Det är oftast efter dessa nätter med sömnbrist, alldeles för mycket tankar och mardrömmar som jag faktiskt visar hur jag egentligen mår. Idag var en sån dag, tex. Det är tre personer som har frågar om jag går på droger på grund av hur borta jag har varit hela dagen. Jag har börjat gråta tre gånger. Orken har inte existerar, inte heller tålamodet. Jag har känt ett sånt otroligt hat att jag egentligen inte har orkat prata med någon överhuvudtaget. Ingenting fungerade som det skulle idag, allra minst jag. Frågan är hur morgondagen kommer gå, då jag klockan ett på natten sitter och skriver ett inlägg här. Om sju timmar skall jag sitta på en buss och vara på väg till skolan. Men på något sätt klarar jag inte av att sluta tänka.
Jag vill inte lämna min lägenhet överhuvudtaget. Allra minst gå i skola eller umgås med mina "vänner". Det mest patetiska är att jag har legat i min säng i flera timmar nu och hatat allt och alla (nästan). Fan, kan det inte bara sluta..
Jag vill inte lämna min lägenhet överhuvudtaget. Allra minst gå i skola eller umgås med mina "vänner". Det mest patetiska är att jag har legat i min säng i flera timmar nu och hatat allt och alla (nästan). Fan, kan det inte bara sluta..
Lock-sport-knock
Sorg är reaktionen på förlusten, t.ex.
- Dödsfall
- Skilsmässa
- Utbildningstiden
- Semestern
Sorg gör ont därför att man blivit berövad någon väldigt viktigt i livet. Sorg skall göra ont, annars finns inget värde i det som försvann.
Ungdomar och barn hamnar fortfarande lätt utanför den själva proffessionella behandlingen. Därför använder de en slags självhjälp, ofta genom att skriva på nätet.
Reaktioner
- Protestfas
o Direkt: De gråter direkt när du går
o Fördröjd: De gråter när du kommer tillbaka för att de saknat dig.
- Förtvivlan
- Likgiltighet: Instängd sorg. Det är främst då som man måste finnas till och stötta.
Psykiskt lidande/smärta
Acting out = Görande för görandets skull. Man fyller sitt liv med aktiviteter för att undvika ångesten.
Projektion = Illamåendet vid t.ex. en nyhet om någonting dåligt.
Splitting = ”Det är alltid ditt fel”
Borderline = Gränslevande. Personen har ingen gråzon utan allting är svart eller vitt.
Signalångest – Primitiv överlevnadsreaktion (t.ex. undvikande av ensamhet, mörker)
Olika definitioner på psykisk kris:
Då man råkat in i en sådan livssituation att ens tidigare erfarenhet och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att man skall förstå och psykiskt bemästra den aktuella situationen. (- Cullberg)
En situation som inrymmer ett problem som ej kan lösas självt utan man måste ha hjälp utifrån. (Detta innebär inte att hjälpen måste vara proffesionell, utan bara vara ett stöd från omgivningen.)
Det finns ingen bra krisberedskap för singelolyckor i trafiken eller gällande självmord.
Traumatisk kris:
Individens psykiska situation vid den yttre händelse som är en av den arten eller graden att dennes fysiska existens, sociala identitet och trygghet eller möjlighet att tillfredställa basala behov hotas.
· Undvik inte krisen, utan möt den. Det är så du lär dig och kan tillfriskna.
· Sorgen är ett av de största tillfriskningsstadierna.
Kan betraktas ur fyra intimt sammanhängande aspekter:
- Den yttre reala händelsen.
- Händelsens psykiska representation inom individen, d.v.s. de specifika, ofta omedvetna associationer som händelsen väcker.
- Individens iakttagbara reaktioner.
- Andra individers interaktion med den krisdrabbade.
Uttrycksformer:
Aggressiva
1. Aggression som försvar av livet – en godartad kraft
2. Aggression för att skada – en elakartad kraft
Utan aggressivitet skulle vi inte överleva. Aggresivitet mot hot, mot sorg, etc. är en oerhört frisk och sund reaktion.
Rädsla- och flykttendenser:
1. Öppet genom ett undflyende.
2. Dolt i överaktivitet.
Ovissheten gör en rädd.
Broken
Dags att ta tag i det här nu. Fan vad jag hatar att känna mig såhär. Fitta.
'Cause I'm broken when I'm open
And I don't feel like I am strong enough
'Cause I'm broken when I'm lonesome
And I don't feel right when you're gone away
You don't know
Borde skriva någonting spännande och läsvärt, alternativt någonting som jag faktiskt känner för att skriva. Men enda sedan M kom in i mitt liv har jag sällan ett behov av att skriva här. Det har jag inte nu heller, men jag tycker om att kolla tillbaka och se hur jag mådde tidigare. Detta måste jag erkänna är en dålig egenskap, som jag inte tror för med sig någonting positivt allt. Men jag känner att det är viktigt för mig att kunna kolla tillbaka, minnas och tänka tillbaka på hur den här resan har varit. Det är inget annat än ett faktum att den startades i samband med mammas bortgång, och det är också därför jag väljer att behålla den.
Jag sitter ofta och läser igenom vad jag har skrivit här sedan jag startade bloggen. Jag tror att det sinkar min förbättring och jag tror absolut att det får mig att stanna kvar i dåtid istället för att tänka på nutid och framtid. Jag tror starkt på att min mammas bortgång har gjort det svårt för mig att släppa min familjs förflutna. Detta säger jag på gott och ont. Självklart vill jag se tillbaka på min mor och alla de fina minnena hon och jag delade, även fast jag inte kan komma på någonting specifikt just nu. Jag kommer alltid tycka att min mor var en fantastisk person. Det är få människor som är så roliga som hon var och ingen kommer någonsin ta hennes plats i mitt liv. Då familjen har haft en så otroligt stor roll i mitt liv det senaste året, och då oro, förtvivlan, saknad, ilskan och sorg har bytt av varandra så är det mycket tankar och känslor som kommer upp runt dem hela tiden. Mycket fina minnen, som i sin tur får mig att tänka tillbaka på allting vi har gjort tillsammans - men också mycket dåligt som har hänt runt mig och min familj. Allting utvecklas till en stor klump som jag har riktigt svårt att handskas med.
Mitt psyke är kraftigt nedbrutet och det krävs inte mycket för att jag skall tappa fotfästet. Det här resulterar i att mitt tålamod inte existerar, att jag kräver väldigt mycket uppmärksamhet, omtanke, kärlek och sådant som visar att folk faktiskt vill ha någonting med mig att göra. Självkänslan som bröts ned för flera år sedan, och som jag har jobbat under en lång period med att bygga upp igen, har totalkollapsat och jag har en tendens att lägga all skuld på mig. Jag lyckas inte undvika att känna skuld för allting som har hänt, och jag lyckas inte hålla mig ifrån att trycka ned mig själv för varenda liten sak som händer. Jag går runt och är rädd för att folk skall överge mig, samtidigt som jag beter mig som en idiot. Jag har kraftiga humörsvängningar och jag vet att det är svårt att vara i min närhet numera. Utan att egentligen tänka på det väljer jag att stänga in mig. Jag undviker att visa känslor, undviker att prata om så väl tankar som känslor och jag talar sällan om när jag tappar kontrollen. Jag är världens jobbigaste människa just nu, och jag förstår absolut om människor inte vill vistas i mina kretsar. Jag tror stenhårt på ordspråket "Älska mig mest, när jag förtjänar det minst, då behöver jag det bäst." just nu - även fast det är precis det man inte har orken till att göra.
Jag längtar efter någonting som får mig att känna mig synlig igen. Jag känner mig ofta osynlig, otillräcklig, värdelös, dålig - ja, listan kan hålla på hur länge som helst. Jag längtar efter film ögonblicket. Att bli överraskad, ompysslad, det där tjaffset som finns med i de flesta filmer. Kärleksscenen. Uppvaktningen. Jag känner mig verkligen skit löjlig när jag skriver det här, men jag funderar ofta på det, hur jag skulle känna mig om jag faktiskt var med om det själv. I och för sig är det redan bevisat att jag inte riktigt ser saker man gör för mig, då jag inte alls tänker på samma sätt.
Jag vet egentligen inte vad jag klagar på. Min familj är på fötter igen, ekonomin är stadig, skolan går framåt och vännerna finns nog där egentligen. Jag har kontakt med världens bästa kontaktperson som hjälper mig så fort jag ber om det och.. ja, egentligen har jag ingenting att klaga på. Men jag tror att det här med dåtid, minnen, tankar, känslor, drömmar och allting annat i den stilen - allt som får mig att minnas allting som har hänt. Allting som får mig att trycka ner mig själv, som gör att jag knappt kan sova, som gör att mardrömmarna uppkommer och som gör att alla dessa humörsvängningar uppkommer. Jag tror att det är här det går snett. Men jag håller tummarna för att jag i en snar framtid skall kunna hantera detta.
Summer of '10
Biljetterna köpta och klar, papi i is gonna be happy
Planerad sen förra året, bättre artister så bokas biljetterna direkt
Planerad sen förra året, bättre artister så bokas biljetterna direkt
