Jag började känns mig precis som jag gjorde förut. Tjock, äcklig, vidrig, outhärdlig. Har suttit och läst pro-ana bloggar i ett par timmar nu och samtidigt som jag känner mig lite äcklad av hur de faktiskt tänker så vet jag att jag var precis likadan förut. Jag såg upp till personer där man kunde se alla revben, där ryggraden stack ut och där höftbenen var som handtag. Jag har alltid tyckt att nyckelben och kindben är otroligt snyggt och på nått sätt saknar jag hur jag såg ut förut. Men jag avskyr att personer i min omgivning har fått mitt självförtroende att bli så dåligt som det faktiskt är, och jag avskyr att personer i min omgivning fick mig att hata mig själv, göra illa mig själv, svälta mig själv, strunta i skolan, strunta i min hälsa, strunta i allt. Det är skit jobbigt att jag fortfarande ser alla fel på min kropp när jag kollar mig själv i spegeln. Såg på ett tv program idag då ett par kvinnor skulle försöka förklara varför de alltid bär svart. Deras förklaring var att man alltid får höra att "svart gör att man ser smalare ut" och "det känns som att jag döljer mer då". Och då kom jag på att det är ju faktiskt så. Tar jag på mig en svart tajt tröja känner jag mig mycket smalare än när jag tar på mig en vit tajt tröja. Dock så skrämmer jag mig själv lite grann då jag hela tiden går fram till spegeln, drar upp tröjan, klämmer, kollar ur olika vinklar hur jag ser ut. Och jag skrämde mig själv nästan lika mycket då jag insåg att jag har gått ner så att jag väger under 60 kilo och log när jag såg det. Sen dess har jag ätit otroligt dåligt och blivit arg på mig själv då jag insett att jag har gått upp till över 60 igen. Varje morgon då jag vaknar ställer jag mig på vågen. Jag börjar fundera på om jag är tillbaka på samma spår som jag var förut. Fast det är jag inte, inte riktigt iaf. Förut åt jag 2 rostmackor och ett glas oboy varje dag efter skolan. Ingenting innan, ingenting efter. Skolan trodde att jag åt hemma och föräldrarna trodde att jag åt på skolan. Blev ett jävla liv då de tillslut kom på att jag inte åt någonstans. Jag gick till matsalen och såg på då mina klasskamrater åt och hemma sade jag att jag precis hade fikat (vilket iofs var sant, men det gills ändå inte riktigt som en ursäkt att inte äta middag). Nu äter jag väldigt, väldigt sällan någonting innan det är dags för middag (förutom nu när jag jobbar, jag höll på att svimma första dagarna för att jag inte åt något). Men middag äter jag ordentligt och det brukar slinka ner onyttigheter på kvällskvisten. En av mina arbetskamrater frågade mig hur man kunde bli smalare än smalast då jag skulle försöka förklara hur jag såg ut då jag gick i sjuan. Skit synd att jag inte kan se mig själv ur omvärldens ögon. Synd att omvärlden inte kan se hur jag ser på omvärlden. Allt är så jävla vrickat.

Bilden är på mig under en fotografering tillsammans med min storasyster. Jag tror jag gick i åttan när den togs. Sjuan kanske.

Jag befinner mig i ett litet samhälle med stora gröna ängar, vackra villor och underbar natur (som under ytan döljer alkoholism och drogberoenden, rån, misshandel och självmord. Där allting inte är frid och fröjd som det kan verka och där dagarna rundas av med en flaska whiskey). En plats som på sommaren är så vacker. Som alltid är så fridfull och där jag mer än gärna tillbringar varma sommardagar med en skål jordgubbar och dig (men som, på kvällarna, alltid får mig att må så jävla dåligt. Där människorna inte vet ett dyft om vad sanning är, hur man är en god vän eller hur man prioriterar saker och ting i livet). Det är andra natten i rad jag är här, och det är andra natten i rad jag inte kan sova. När jag är hemma i min lägenhet, även om jag är själv, så blir jag oftast trött på kvällarna och det händer ofta att jag somnar framför tvn. Jag är helt hopplös att se film med på kvällarna då jag så gott som alltid somnar. Men här är det annorlunda. Jag har en konstig känsla i kroppen och varje kväll känns det som att jag skall tappa fotfästet totalt. Då jag ligger hela nätterna och funderar på allt mellan himmel och jord för mig själv och tillslut somnar mitt i en film av ren utmattning. Men det är nog på grund av allt jag har gått igenom i det här huset. Allt som gör så jävla ont. Det hugger i mitt hjärta att tänka tillbaka på allting, men på samma gång kan jag inte släppa nått av det jag har gått igenom.

Jag hatar allt det här tomma. Alla stora rum, brist på möbler på grund av allt utrymme, kylan, tystnaden. Hur jag hör om någon går förbi på gatan utanför. Men mest av allt hatar jag allt som finns här. Allting som påminner mig så himla mycket om mamma. Jag avskyr raggsockar, tvprogram, morgonrockar, tekoppar, hår-tufflande och allt annat som påminner mig om henne. Allting som gör det så himla mycket svårare att försöka gå vidare, försöka att inte tänka på det varje ledig sekund. Men jag har kommit fram till att det alltid kommer vara som det är nu. Att jag alltid kommer ha svårt för alla dessa grejer. Att vissa låtar och artister alltid kommer få mig att börja gråta. Hur platser kan vara så annorlunda från dag till dag, och hur dom kan betyda så himla mycket mer för en person över en natt. Allting jag gör påminner mig om henne. Ikväll har jag karvat naglarna i mig själv för att inte bryta ihop när jag har sett en begravningsscen i en film.

Men istället för att slå allt vad jag kan på en boxningsätt njuter jag av smärta. Av vassa naglar som förstör min hud och lämnar sår flera dagar efteråt. Av att vågen visar mindre än sist och att jag så gott som aldrig är hungrig längre. Av fantasier om handklovar, ögonbindlar och knivar som skulle skrämma upp de flesta. Av att tappa kontrollen helt och fastna i dimm-moln som kan liknas med en kraftig dos triangel märkta piller utan att faktiskt ha tagit något. Jag har fastnat i en värld av självdestruktivitet och skrämmande fantasier, men jag kan inte säga att jag har nått emot det.