Jag var precis med om en "nära döden upplevelse". I 140km/h, i dimman, ser vi först 10 meter innan vi är på väg att krocka en älg som springer runt på e4an. Malin ställde sig på bromsen och det var fan inte långt ifrån att vi krockade. Och vet ni vad jag gjorde? Jag skrattade. Jag var inte rädd, inte nervös, inte skärrad, inte chockad, ingenting. Jag bara skrattad och satt resten av resan med ett leende på läpparna. Det känns hur konstigt som helst att jag reagerade på detta viset. Är det ett tecken på någonting? Känns som att världen ger mig tecken hela tiden på att den här världen faktiskt inte är någonting för mig..