Jag försöker verkligen att hålla en god min, även fast det är så grymt mycket svårare än vad någon någonsin kommer förstå. Att hela tiden gå och bära på alla dessa frågor, alla dessa tankar och alla dessa känslor gör mig nästan galen. Allting äter upp mig inifrån och snart kommer det bara vara ett tomt skal kvar. Det kändes verkligen som att allting var på väg att vända, påväg att bli bättre. Men jag om någon borde veta vid det här laget att det faktiskt aldrig vänder. Det spelar ingen roll om tusen bra saker händer i rad. En dålig sak kan göra så mycket och så lite som en grej kan göra att allting som man har byggt upp rasar igen. Att man är tvungen att börja om från början. När allting bara rasar och man kan bara stå och kolla på.

Jag har varit så fruktansvärt glad på senaste. Göteborg var en av de grejerna jag verkligen behövde. Men jag har aldrig varit så förbannad och ledsen som jag var under den resan heller. Aldrig har en person sårat mig så mycket som du gjorde, och hur mycket det än verkar som att jag faktiskt inte tänker på det så går det inte en minut utan att just det finns i mina tankar. Och varje dag måste jag knyta nävarna hårt för att inte bryta ihop på grund av det. Varje stund jag är själv så kryper allting fram och attackerar mig, överrumplar mig. Det är jobbigare än någonsin att vara själv då jag varje gång bryter ihop. Men jag vet egentligen inte vem jag skall höra av mig till.  Jag kan sitta i timmar och gråta och skaka för mig själv. Jag minns inte när jag bar på så mycket ilska inom mig. Hela tiden känns det som att jag skulle kunna gå och slå ner någon, vem som helst, för att jag är så förbannad. Hela tiden vill jag bara slå knytnäven i väggen och inte sluta slå förrän det rinner blod från mina händer. Men vad spelar det för roll egentligen. Allting som spelar någon roll är ju vad jag gör, och genom att göra någonting sådant sårar jag andra.

Jag är nog egentigen en ganska bra person. Jag känner inte någon som så gott som alltid sätter andras välmående framför sitt eget. Känner inte en enda person som är så givmild som jag är, som hellre spenderar pengarna på andra så att de mår bra än på sig själv. Jag känner inte heller en enda person som tar så mycket ansvar som jag gör, hjälper till så mycket som jag gör. Men jag kommer inte ihåg när jag senast fick någonting tillbaka.

Jag känner mig osynlig. Verkar nästan som att jag kan stå och skrika utan att en enda person faktiskt skulle höra mig. Jag är fast i en värld som jag hatar, men på samma gång aldrig skulle kunna lämna. Jag minns inte när någon senast sade "jag bjuder", gav mig någonting som jag verkligen uppskattar, tog ett initiativ och gjorde någonting mindre - men som fortfarande betyder så himla mycket för mig. Typ en massage. Sådana här småsaker som faktiskt gör så himla mycket utan att man tänker på det. Men det är som det alltid har varit (och som det förmodligen alltid kommer vara); det är jag som skall hålla omvärlden tillfredställd och om jag mår bra så är väl det ett plus, men egentligen är det ingen som bryr sig. Fan, jag känner mig så jävla meningslös, äcklig, osynlig.