Borde skriva någonting spännande och läsvärt, alternativt någonting som jag faktiskt känner för att skriva. Men enda sedan M kom in i mitt liv har jag sällan ett behov av att skriva här. Det har jag inte nu heller, men jag tycker om att kolla tillbaka och se hur jag mådde tidigare. Detta måste jag erkänna är en dålig egenskap, som jag inte tror för med sig någonting positivt allt. Men jag känner att det är viktigt för mig att kunna kolla tillbaka, minnas och tänka tillbaka på hur den här resan har varit. Det är inget annat än ett faktum att den startades i samband med mammas bortgång, och det är också därför jag väljer att behålla den.

Jag sitter ofta och läser igenom vad jag har skrivit här sedan jag startade bloggen. Jag tror att det sinkar min förbättring och jag tror absolut att det får mig att stanna kvar i dåtid istället för att tänka  på nutid och framtid. Jag tror starkt på att min mammas bortgång har gjort det svårt för mig att släppa min familjs förflutna. Detta säger jag på gott och ont. Självklart vill jag se tillbaka på min mor och alla de fina minnena hon och jag delade, även fast jag inte kan komma på någonting specifikt just nu. Jag kommer alltid tycka att min mor var en fantastisk person. Det är få människor som är så roliga som hon var och ingen kommer någonsin ta hennes plats i mitt liv. Då familjen har haft en så otroligt stor roll i mitt liv det senaste året, och då oro, förtvivlan, saknad, ilskan och sorg har bytt av varandra så är det mycket tankar och känslor som kommer upp runt dem hela tiden. Mycket fina minnen, som i sin tur får mig att tänka tillbaka på allting vi har gjort tillsammans - men också mycket dåligt som har hänt runt mig och min familj. Allting utvecklas till en stor klump som jag har riktigt svårt att handskas med.

Mitt psyke är kraftigt nedbrutet och det krävs inte mycket för att jag skall tappa fotfästet. Det här resulterar i att mitt tålamod inte existerar, att jag kräver väldigt mycket uppmärksamhet, omtanke, kärlek och sådant som visar att folk faktiskt vill ha någonting med mig att göra. Självkänslan som bröts ned för flera år sedan, och som jag har jobbat under en lång period med att bygga upp igen, har totalkollapsat och jag har en tendens att lägga all skuld på mig. Jag lyckas inte undvika att känna skuld för allting som har hänt, och jag lyckas inte hålla mig ifrån att trycka ned mig själv för varenda liten sak som händer. Jag går runt och är rädd för att folk skall överge mig, samtidigt som jag beter mig som en idiot. Jag har kraftiga humörsvängningar och jag vet att det är svårt att vara i min närhet numera. Utan att egentligen tänka på det väljer jag att stänga in mig. Jag undviker att visa känslor, undviker att prata om så väl tankar som känslor och jag talar sällan om när jag tappar kontrollen. Jag är världens jobbigaste människa just nu, och jag förstår absolut om människor inte vill vistas i mina kretsar. Jag tror stenhårt på ordspråket "Älska mig mest, när jag förtjänar det minst, då behöver jag det bäst." just nu - även fast det är precis det man inte har orken till att göra.

Jag längtar efter någonting som får mig att känna mig synlig igen. Jag känner mig ofta osynlig, otillräcklig, värdelös, dålig - ja, listan kan hålla på hur länge som helst. Jag längtar efter film ögonblicket. Att bli överraskad, ompysslad, det där tjaffset som finns med i de flesta filmer. Kärleksscenen. Uppvaktningen. Jag känner mig verkligen skit löjlig när jag skriver det här, men jag funderar ofta på det, hur jag skulle känna mig om jag faktiskt var med om det själv. I och för sig är det redan bevisat att jag inte riktigt ser saker man gör för mig, då jag inte alls tänker på samma sätt.

Jag vet egentligen inte vad jag klagar på. Min familj är på fötter igen, ekonomin är stadig, skolan går framåt och vännerna finns nog där egentligen. Jag har kontakt med världens bästa kontaktperson som hjälper mig så fort jag ber om det och.. ja, egentligen har jag ingenting att klaga på. Men jag tror att det här med dåtid, minnen, tankar, känslor, drömmar och allting annat i den stilen - allt som får mig att minnas allting som har hänt. Allting som får mig att trycka ner mig själv, som gör att jag knappt kan sova, som gör att mardrömmarna uppkommer och som gör att alla dessa humörsvängningar uppkommer. Jag tror att det är här det går snett. Men jag håller tummarna för att jag i en snar framtid skall kunna hantera detta.