Jag lider av att konstant känna mig äcklad. Jag är riktigt less på människorna i min omgivning och på mig själv. Jag kämpar konstant med att inte öppna mig för alla jag känner sådan avsky mot nu för tiden så det blir som ett heltidsarbete. Jag har kommit till den gränsen då jag tappar tålamodet direkt och då jag inte riktigt känner någon koppling med någon överhuvudtaget.

Men på samma gång har synen på mig själv kraftigt försämrats och jag går hela tiden runt och oroar mig för hur jag ser ut. Jag har seriösa tankar om att börja banta, äta nutrilette alternativt sluta äta helt och hållet. Jag älskar mat, och tillbringar gärna massor med tid i köket för att laga en riktigt god måltid. Men jag tycker inte om vad mat gör med mig och min kropp. Det känns nästan som jag är på väg tillbaka i det tankesättet jag hade för ett par år sedan. Då undervikten lös med sin närvaro, men jag fortfarande kände mig tjock. Undervikten lyser inte längre med sin närvaro. Men de kilon jag gick ned i somras under en djup depression har jag på senaste tid gått upp igen. Jag har aldrig vägt så mycket som jag gör idag. Någonsin. Och jag hatar det så innerligt.

Jag har funderat väldigt mycket på hur det kommer sig att jag har blivit den jag är idag. Jag hatar verkligen psykologi, egentligen, för att den gör att jag får upp alla dessa tankar i mitt huvud. Hur som haver sade M en smart sak till mig häromveckan; "Det som orsakar att du hela tiden känner att du måste göra saker för andra handlar helt enkelt om att du söker efter bekräftelsen du får av att göra det. Då du fick anstränga dig för att få bekräftelse och uppmärksamhet som ung, tror du att det är precis så du måste göra nu när du har blivit äldre. Genom att hela tiden försöka vara andra till lags och göra saker som du Vet gör så att Dom mår bra, får du deras uppmärksamhet och bekräftelse om att du har gjort någonting bra. Och det är precis den bekräftelsen du så ofta söker efter". Jag tror bestämt att det är någon som har lyckats sätta ord på hur jag omedvetet känner. Men hur kommer det sig egentligen att jag hela tiden känner att jag måste göra någonting för någon annan för att få bekräftelse om att jag är en bra person? Handlar det helt enkelt om att man sällan uppmärksammar detta annars? Existerar inte komplimanger, och allt som får oss att känna oss bra, i det vardagliga livet?

Jag vägrar att acceptera att jag är deprimerad. Jag vill inte vara deprimerad. Jag tänker inte vara deprimerad. Jag gör allt i min makt för att stoppa de tankar och känslor jag får upp hela tiden. Samtidigt som jag gör allt i min makt för att inte visa hur jag egentligen mår. Jag döljer mig själv för andra för att jag helt enkelt inte vill vara den jag är och känna som jag gör. Det funkar rätt bra.  Oftast. Jag har en tendens att bryta ihop när jag är själv. Sömnlösheten och de tankespridda nätterna som jag spenderar ensam tär på mig och gör ofta så att mardrömmar uppkommer. Det är oftast efter dessa nätter med sömnbrist, alldeles för mycket tankar och mardrömmar som jag faktiskt visar hur jag egentligen mår. Idag var en sån dag, tex. Det är tre personer som har frågar om jag går på droger på grund av hur borta jag har varit hela dagen. Jag har börjat gråta tre gånger. Orken har inte existerar, inte heller tålamodet. Jag har känt ett sånt otroligt hat att jag egentligen inte har orkat prata med någon överhuvudtaget. Ingenting fungerade som det skulle idag, allra minst jag. Frågan är hur morgondagen kommer gå, då jag klockan ett på natten sitter och skriver ett inlägg här. Om sju timmar skall jag sitta på en buss och vara på väg till skolan. Men på något sätt klarar jag inte av att sluta tänka.


Jag vill inte lämna min lägenhet överhuvudtaget. Allra minst gå i skola eller umgås med mina "vänner". Det mest patetiska är att jag har legat i min säng i flera timmar nu och hatat allt och alla (nästan). Fan, kan det inte bara sluta..