Dear alcohol
Skall hålla ett 10 minuter långt tal om alkohol och alkoholism om ett par veckor. Sitter och funderar på hur man startar ett sånt tal. Om jag skall göra det ironiskt, ta en sprit flaska och halsa ur sen och låtsas som att jag tror att alkohol inte skadar oss på något sätt, som att det kan drickas som vatten (precis som majoriteten av befolkningen verkar tro). Eller om jag ska börja stenhårt, visa statistik, ta upp verkliga exempel och hur det är att leva med någon som lider av alkoholproblem. Kanske skall jag visa hur mycket ren sprit en vanlig öl egentligen innehåller. Någonting som chockar alla, men som på samma gång är ren fakta. Tror jag skall ta upp exempel som "en bekant till mig berättade att hon som liten tillbringade varje dag med att gömma sprit för sina föräldrar, hälla ut sprit, ta hand om sina föräldrar och att hon inte hade något annat val än att växa upp mycket snabbare än alla andra" och fortsätta med "hennes föräldrar skärpte sig tillslut. Men efter ett par år utan en droppe föll de båda ner i träsket igen och numera tillbringas dagarna återigen med att försöka få hennes föräldrar bort från alkoholen". Kanske ska jag göra den personlig, eller rent faktamässig. Kanske ironisk, förlöjligad eller komisk. Frågan är varför man egentligen har en sån lätt syn på alkohol då de flesta misshandlarna, bilolyckorna, våldtäkterna - ja, det mesta, faktiskt kan kopplas till någon form av alkohol intag.
Kanske är det därför jag väljer att inte festa längre. Eller så kanske det beror på vilken avsky jag känner mot Umeås befolkning. Eller kanske för att varenda fest består av samma sak - allting upprepas gång på gång. Det finns alltid någon som är alldeles för full. Det är alltid någonting som går sönder. Det är alltid minst tre personer som spyr. Alltid någon tjej som sitter och gråter. Så gott som alltid blir förblindad av alkoholen och råkar glömma att denne egentligen har partner. Alkohol har alltid, och kommer alltid, få människor att göra saker de ångrar. Jag dricker alkohol, helt klart. Men jag spenderar hellre kvällarna hemma med en god middag, en flaska vin, en skål med cashew nötter, en bra film, kanske lite tv-spel. Ja, kanske är det så att jag "inte tar vara på den tiden vi har här på jorden, för det går fort" eller jag kanske inte "lever för dagen". Men jag skulle nog påstå motsatsen. Vad fan får jag ut av att gå på en fest, dricka mig alldeles för full (för det är faktiskt det enda man gör på alla dessa hemmafester, krogar, grillpartyn - ja, fan och hans moster), spy, gråta för att det är någonting som aldrig går som man vill, bli hjälpt hem, däcka och vakna dagen efter med världens huvudvärk.
Kanske är det därför jag väljer att inte festa längre. Eller så kanske det beror på vilken avsky jag känner mot Umeås befolkning. Eller kanske för att varenda fest består av samma sak - allting upprepas gång på gång. Det finns alltid någon som är alldeles för full. Det är alltid någonting som går sönder. Det är alltid minst tre personer som spyr. Alltid någon tjej som sitter och gråter. Så gott som alltid blir förblindad av alkoholen och råkar glömma att denne egentligen har partner. Alkohol har alltid, och kommer alltid, få människor att göra saker de ångrar. Jag dricker alkohol, helt klart. Men jag spenderar hellre kvällarna hemma med en god middag, en flaska vin, en skål med cashew nötter, en bra film, kanske lite tv-spel. Ja, kanske är det så att jag "inte tar vara på den tiden vi har här på jorden, för det går fort" eller jag kanske inte "lever för dagen". Men jag skulle nog påstå motsatsen. Vad fan får jag ut av att gå på en fest, dricka mig alldeles för full (för det är faktiskt det enda man gör på alla dessa hemmafester, krogar, grillpartyn - ja, fan och hans moster), spy, gråta för att det är någonting som aldrig går som man vill, bli hjälpt hem, däcka och vakna dagen efter med världens huvudvärk.
Okej, nu ska jag sluta vara förbannad och faktiskt gå och lägga mig. Morgondagen bjuder på träning med instuktör (ja, jag har till och med blivit hurtig numera) och tal skrivande. Kanske lite Call of duty modern warfare 2 på ps3. You'll never know.
Shut the fuck up
Drömmer fortfarande vidriga mardrömmar som jag inte vet om jag kommer kunna undvika de kommande åren. Funderar på om jag skall börja med sömnmedicinen igen eller om jag helt enkelt skall ge fan i att sova så att jag slipper vakna alldeles kallsvettig hela tiden. Möjligtvis om jag skall låta bli att sova och på samma gång låta bli att vara vaken så att jag slipper mardrömmarna och slipper allt jobbigt som händer när jag är vaken. Undra om det är lite som dagen efter man har tagit sömnmedicin då man går runt som en zombie, man varken sover men man är inte riktigt kontaktbar heller.
Det som är mest ironiskt är att jag fortfarande skriver här, även fast jag har en kontaktperson jag kan kontakta när jag vill. Sen när vi väl träffas så vet jag aldrig vad jag skall säga. Det är konstigt. När någon väl är villig att lyssna på vad man har att säga, på min historia, så vet jag nästan aldrig vad jag skall säga. Men det löser sig. Jag är starkare nu än vad jag har varit på väldigt länge. Jag minns inte ens när jag grät sist. Det står säkerligen här i bloggen, men jag orkar inte riktigt ta reda på det. Jag vill inte veta. Tror inte det är speciellt länge sen, men mitt minne är inte riktigt min starka sida så jag minns faktiskt inte.
Det som är mest ironiskt är att jag fortfarande skriver här, även fast jag har en kontaktperson jag kan kontakta när jag vill. Sen när vi väl träffas så vet jag aldrig vad jag skall säga. Det är konstigt. När någon väl är villig att lyssna på vad man har att säga, på min historia, så vet jag nästan aldrig vad jag skall säga. Men det löser sig. Jag är starkare nu än vad jag har varit på väldigt länge. Jag minns inte ens när jag grät sist. Det står säkerligen här i bloggen, men jag orkar inte riktigt ta reda på det. Jag vill inte veta. Tror inte det är speciellt länge sen, men mitt minne är inte riktigt min starka sida så jag minns faktiskt inte.
Okej, nu måste jag sluta skriva. Allting blir bara snurrigt.
Sitter man snett, blir det snett..
Fuck it all, fuck this world, fuck everything that you stand for
Jag är så förbannad så det går inte ens att förklara. Kuk.
Zombie
But you see, it's not me, it's not my family.
In your head, in your head they are fighting,
With their tanks and their bombs,
And their bombs and their guns.
In your head, in your head, they are crying...
In your head, in your head they are fighting,
With their tanks and their bombs,
And their bombs and their guns.
In your head, in your head, they are crying...
Oro
Sitter i bilen på väg ner till Stockholm. Vi har tagit oss till Sundsvall nu. Oroar mig fruktansvärt mycket inför morgondagen. Tycker inte om begravningar, kyrkor, minneslund, gravplatser och allt i den stilen. Har knappt sovit någonting alls den här veckan. Har drömt mardrömmar och vaknat flera gånger per natt. Har missat skolan för att jag inte tagit mig ur sängen och så fort jag har fått lite ensam tid så har jag brutit ihop. Jobbigt att försöka hålla masken då jag helst av allt bara vill stänga in mig och isolera mig från omvärlden.
Vill helst av allt spendera mammas födelsedag som varje födelsedag. Kliva upp allihopa, komma sjungandes in i rummet med frukost på sängen (te och ost mackor, som alltid). Öppning av presenter (som nästan alltid består av te från tehörnan, en pyjamas, en bra pocket bok, ett par raggsockar eller någonting annat mysigt). Resten av dagen glider på iklädd raggsockar och pyjamas men ruffsigt hår och tufflande i soffan med en kopp te i handen. God middag och tårta bjuds det såklart på.
Men detta år, och alla år som kommer, kommer tillbringas tillsammans med familj och släkt i Stockholm vid minneslunden. Där askan är spridd. Vad fan ska vi göra där egentligen? "Grattis på födelsedagen mamma, hoppas du har det bra". Perfekt. Precis så jag vill spendera hennes födelsedagar. Jävla idioti.
Nej, nu ska jag fortsätta lyssna på gamla hårdrocks klassiker och hoppas på det omöjliga.
Vill helst av allt spendera mammas födelsedag som varje födelsedag. Kliva upp allihopa, komma sjungandes in i rummet med frukost på sängen (te och ost mackor, som alltid). Öppning av presenter (som nästan alltid består av te från tehörnan, en pyjamas, en bra pocket bok, ett par raggsockar eller någonting annat mysigt). Resten av dagen glider på iklädd raggsockar och pyjamas men ruffsigt hår och tufflande i soffan med en kopp te i handen. God middag och tårta bjuds det såklart på.
Men detta år, och alla år som kommer, kommer tillbringas tillsammans med familj och släkt i Stockholm vid minneslunden. Där askan är spridd. Vad fan ska vi göra där egentligen? "Grattis på födelsedagen mamma, hoppas du har det bra". Perfekt. Precis så jag vill spendera hennes födelsedagar. Jävla idioti.
Nej, nu ska jag fortsätta lyssna på gamla hårdrocks klassiker och hoppas på det omöjliga.
Fucking perfect
(trotsar mot en (några) av punkterna, fritt fram att slå)
Frågan är varför jag i ett sånt här läge väljer att lyssna på en låt som betyder otroligt mycket för mig, men som på samma gång drar upp fruktansvärt mycket minnen. Det var länge sen jag lyssnade på den nu, men jag reagerar precis som jag gjorde förra gången jag hörde den. Nu har jag den till och med på datorn. Och egentligen gör det inte så mycket att videon inte följde med, även fast den också är ganska viktig. Fast jag upptäckte nu att det inte var lika jobbigt utan video, hälften av det jobbiga försvann nästan direkt. Det är ganska bra. Då kan jag lägga in den på mp3n och känns hopplösheten skölja över mig när jag vill. Men nu när jag skrev det så förstod jag hur patetiskt det låter så jag tror bestämt att jag låter bli. Kanske lägger den som ringsignal så att jag "tar tag i mina känslor och slutar att trycka ner dom" så att alla är tysta nån jävla gång. Fast det skulle innebära att jag skulle tänka på någon jag inte vill tänka på flera gånger per dag och det blir inte alls som jag hade tänkt mig. Då kommer jag gå runt och vara förbannad hela tiden istället och det kanske inte är så mycket bättre. I och för sig säger Max att jag är en jävla bitter fitta så det kanske inte hade gjort så stor skillnad. Men vad vet Max egentligen?
Jag tror att jag ska slå en glasflaska i huvudet på någon i Stockholm och hoppas på att dom slår tillbaka. Då kanske jag vaknar upp och ställer mig upp som en vettig jävla människa. Frågan är ju hur vettig jag kommer vara efter att ha tillbringat hela helgen i Stockholm med släkten. Frågan är hur vettig man blir av att stå och stirra på ett jävla minneslund istället för att bjuda på tårta och presenter när någon fyller år. Och hur jävla vettig man blir av att datorn tycker att jag stavar fel när jag skriver minneslund. Och hur vettig man blir av att jag precis insåg att jag precis förstört ett till kuddöverdrag genom att luta mig mot det så att det numera är fullt av tatueringsbläck. Och hur jävla snurrig i huvudet blir man inte av att försöka skriva någonting av värde då jag inte kan trassla upp alla tankar överhuvudtaget utan allting är bara som en stor jävla slump. Lite som den farliga saken i hypercube. Först börjar det litet, smått, lugnt. Men det utvidgas snabbt och blir stort, farligt, läskigt, ingen undkommer och det enda den vill är att döda. Sen försvinner den. Det där var den töntigaste jävla jämförelsen jag någonsin gjort. Ungefär som att jag ofta stavar jämför som gemför bara för att jag är en jävla idiot. Och lite som att det här inlägget bara blev en jävla gröt som jag hoppas att ingen läser.
Kanske borde lösenordsskydda bloggen igen. Men då kan jag inte irritera mig på att alla utan liv som faktiskt ägnar tid åt att läsa det jag skriver varken lämnar en kommentar eller tänker avslöja vilka de är. Fast jag bryr mig egentligen inte. Ni kan underhålla er med att läsa all skit jag skriver så länge jag slipper höra någonting om det i verkligheten. Lite kul att man tror att man känner en person bara för att man läser vad denne skriver i sin jävla blogg (eftersom alla har en blogg så känner alla varandra, eller hur var det?).
Ha-ha, jag blir irriterad på mig själv. "Good night everybody, nu ska jag och min rosa mjukisdress och min as stora hello kitty nalle gå och lägga mig i min perfekta säng, med perfekta lakan i mitt perfekta rum som jag har inrett alldeles själv (men som städerskan städar) för jag har ett sånt perfekt liv. Jag älskar rosa och ska snart gå och förstora läpparna och blondera håret ännu mera så att alla tycker att jag är jätte snygg (men alla tycker redan att jag är perfekt, såklart). I know you love me! ;) "
Gå och dö, eller nått.
What the fuck is happening to me?
Note to self:
- Sluta vara dryg i huvet
- Sluta tycka synd om dig själv
- Sluta framstå som offer i varenda jävla konversation du har
- Lär dig av dina jävla misstag du gjort tidigare i livet
- Skaffa lite skinn på näsan (och lite självrespekt när du ändå håller på)
- Ta vara på de fina stunderna i livet istället för att spotta på dom
- Ta tag i alla jävla skolarbeten istället för att hitta på ursäkter
- Kliv för i helvete upp på morgonen och gå till skolan istället för att sova
- Ge fan i att ligg på de nya sängkläderna när du vet att tatueringen färgar av sig de första dagarna (Oh no, to late, jävla skit)
- Sluta få alla att bli less på dig
- Va positiv
- Sluta vara en jävla bitterfitta
- Skratta inte när andra skriker av smärta
- Sluta skriva i bloggjäveln, det leder inte till någonting bra i alla fall
- Skaffa lite stubin och lite tålamod, det behöver du
- Operera bort tårkanalerna
- Ta tag i ditt liv en gång för alla och se till att göra det bra den här gången
- Sluta må dåligt
- Va glad och lycklig och världens bästa människa hela tiden
Om jag misslyckas så bjuder jag in de som läser den här skiten att slå mig tills jag lyckas. Tack.
Tatuering
Gjord 8 november 2009.
Free fallin'
På grund av nacke och rygg är jag strandsatt som en jävla val i soffan (på tal om det skulle jag verkligen vilja ha en våg nu). Jag varierar mellan att sova och se på dåliga tv program. Jag vet inte om jag kommer ta mig upp härifrån för att laga någon form av middag men den mat som inte existerar. Funderar på att rulla ut i köket och öppna en flaska vin och hoppas på att jag känner samma lättnad och lugn som man, om man skall se på människor jag borde ha lärt mig av, känner av att skölja ned problemen med alkohol. Eller så kanske jag skall ligga här och hoppas på att klumpen i halsen, tårarna bakom ögonlocken, känslan av att vara osynlig, tankarna, känslorna and all that comes with this försvinner. Men jag skulle inte satsa pengar på att det kommer gå över då det är andra dagen i rad det känns som att allting är så jävla hopplöst. Det mest spännande är att det gör ont att vrida huvudet den centimeter som krävs för att jag skall se vad som går på tv.
Tänker tända lite ljus och hoppas på att jag slutar frysa snart. Sätta mig med en gitarr i knät och en än gång försöka lära mig att spela. Men nu kan jag introt till "White lion - when the children cry" i alla fall, vilken helt klart är en början. Om jag hade haft ett badkar hade jag krupit ned i det och hoppas på att min värk i rygg och nacke släpper så att jag faktiskt kan vinkla på huvudet. Så tänker jag hoppas på att någon godhjärtat själ kommer hit med mat åt mig. Eller i alla fall följer med mig ut och äter.
Älskade, underbara, saknade och fantastiska mamma.
