Det känns som att någon kastar sylvassa knivar i huvudet på mig och sedan går fram och vrider om. Jag har nu haft huvudvärk i två dagar men det är först nu det har gått över till en migrän attack. Det smärtar att smsa och det smärtar att sitta vid datorn, men jag vågar inte låta bli att göra det. Lägger jag mig ner nu, i ett tyst och tomt rum, så vet jag inte hur det kommer gå. Det har ändå gått rätt bra idag, även fast jag varit på väg att bryta ihop ett par gånger. Men tar jag mig tid att tänka nu så vet jag att jag inte kommer klara att hålla det inne längre. Och just nu orkar jag faktiskt inte bryta ihop. Jag funderar ärligt talat på att stänga in mig i badrummet och spola vatten på mig tills allt varmvatten tar slut, kanske till och med längre än så. Men det slutar enbart i bråk med pappa för att jag har gjort slut på allt vatten, och det är nog faktiskt inte vad jag behöver just nu.

Jag gruvar mig något fruktansvärt inför torsdagen. Den dagen då det är verklighet, då jag inte längre kan förneka till att mamma faktiskt har gått bort. Det händer fortfarande, nästan varje morgon faktiskt, att jag vaknar upp och tror att allting bara har varit en mardröm. Fan vad jag önskar att allting bara var en mardröm. Så gott som allting jag gör påminner mig om henne och varje dag måste jag spänna händerna och ta djupa andetag för att inte bryta ihop totalt. För jag vill verkligen att det skall verka som att jag är en stark person, speciellt inför det som återstår av min familj. Men om jag inte ens hade försökt hålla båda fötterna på jorden, försökt hålla allting inom mig och verkligen försökt att vara stark hade jag nog inte varit där jag är idag. Då hade nog dagarna börjat med att jag bröt ihop och slutat på exakt samma sätt. Men det är fortfarande så att jag gråter mig till sömns. Det är fortfarande nätterna och kvällarna som är jobbigast.

Det som är svårast är att jag inte vet hur jag ska agera. Det kanske är meningen att jag skall ligga som ett nerv vrak hela dagarna och försöka ta hand om min sorg? Frågan är om det verkligen skulle hända. Jag tror inte jag skulle tillåta mig att göra det. Jag hatar att bryta ihop inför folk, hatar att gråta, hatar när folk måste ta hand om mig. Jag avskyr att visa att jag också är svag. Men just nu känns det som att jag sätter på mig en mask när jag är bland folk. Försöker vara personen som kan allt, alltid är stark, inte bryter ihop och som klarar av att ta på sig allt ansvar. Men jag är inte den personen egentligen. Jag behöver också ha någon att luta mig mot. Men just nu vet jag inte vem jag faktiskt har att luta mig emot. Allting är så jävla fuckat just nu.

Den här dagen har bara varit åt jävla helvete. Börjar med att jag vaknar upp med huvuvärk. Övergår till att jag får hålla isär pappa och Dan hela dagen. Får ett raseri utbrott inne i stan och börjar skrika åt pappa mitt i en galleria. Kommer in på Telia som har jävlats med mig och Dan hela månaden och får höra "ring kundtjänst, jag kan inte hjälpa dig". Blir förbannad och får verkligen hålla mig för att börja skrika åt honom också. Ringer till den jävla kundtjänsten och får ett till raseri utbrott på torget då samtalet inte leder någon vart och de inte verkar kunna ett jävla skit. Går in på gallerix för att möta upp Emelie och pappa. Dan och pappa börjar bråka igen och jag är fortfarande skitförbannad. Går med Dan till max för att äta, är riktigt nära på att slå knyt näven i glasrutan in till max allt vad jag har. Inser att jag saknar 3 jävla kronor till att köpa ett maxmål och får punga ut 40 spänn för en sketen jävla hamburgare. Hamnar i ett bråk med killen som gör hamburgarna inne på max. Pappa och Emelie kommer in på max och pappa utbrister snabbt "men då bjuder jag väl Emelie på mat då!" och jag blir ännu mer förbannad då jag precis har fått min jävla 40 kronors hamburgare. Kommer hem, ska egentligen städa med Dan men lat som han är så får jag städa själv medans han, pappa och Emelie ligger uppe och kollar på tv. Sätter mig på sängen och håller på att bryta ihop totalt. Sen dess har det väl varit ganska lugnt. Nu ringde dock en av Dans kompisar och säger att Persson har snott en fyrhjuling och blir jagad av polisen. Fan, jag tror inte den här dagen kan bli så jävla mycket sämre.

Under tiden jag har skrivit den här texten har jag lyckats bli förbannad igen, gråta, funderat på om jag ska gå ut och slå ner någon. Men jag ligger bara still i sängen, håller tårarna inne, lyssnar på as i lay dying och skakar för att det är så jävla mycket i mig som vill ut nu. Jag vet dessutom inte hur många gånger jag har skrivit "jävla" i det här inlägget, men vem fan bryr sig.

Senaste ryktet i Nordmaling; "Helen har hängt sig".

Jag känner mig otroligt kvävd nu igen. Känns som att alla lägger allt ansvar på mig, som att folket målar in mig i ett hörn och att det är meningen att jag på nått sätt skall kunna ta mig därifrån på egen hand. Nästan som att jag faktiskt inte har någon vid min sida. Det känns som att alla mina vänner har lämnat mig, som att jag har tappat kontakten med alla. Jag funderar varje gång jag mår dåligt eller behöver prata på vem jag faktiskt skall vända mig till, och det slutar nästan varje gång med att jag inte vänder mig till någon utan håller det inom mig istället. Jag bygger upp en stor hög med känslor inom mig själv, och jag vet inte hur jag skall få ut allting. Vet inte var jag ska göra av allt. Detta resulterar i att jag inte kan kontrollera mitt humör. Jag har inte fått utlopp för mina känslor runt mamma än. Inte för mina känslor och tankar runt min familj (eller det som finns kvar av den) och mina vänner. Känns som att jag skulle vilja skrika ut min frustration och berätta för alla som är berörda vad jag går runt och tänker, hur jag går runt och känner. Men jag vet inte vad det skulle ge mig. Det skulle enbart göra att fler lämnar mig, att jag tappar kontakten med fler och till slut kommer jag stå ensam kvar.

Jag klarar inte av att ha allt det här ansvaret på mig. Klarar inte av att det känns som att du anklagar mig för alla dina problem, för alla andras problem, för hela världens problem. Jag klarar inte av att jag hela tiden måste tänka på alla andra, försöka att hålla humöret uppe, försöka att inte förlora mig själv helt och hållet. På samma gång känns det som att jag egentligen inte vet vem jag faktiskt är. Jag är nog en uppmärksamhetshora. Tycker om att ha andras uppmärksamhet riktad mot mig, även om det kanske det är på ett dåligt sätt. Men samtidigt känns det här som ett av de tillfällena då jag faktiskt har rätt att tänka på mig själv, då jag har rätt att vara i obalans, skrika ut min frustration, tappa humöret, bryta ihop, tappa allt. Jag irriterar mig så fruktansvärt på att folk i min omgivning inte kan förstå hur jävla hårt det här tär på mig, även fast jag försöker dölja det så gott jag kan. Det är klart att jag förstår att jag beter mig illa, det gör jag faktiskt. Men när jag väl tappar kontrollen så är jag inte mig själv. Jag vet inte var jag skall ta vägen och egentligen vet jag nog inte vad jag gör heller. Det är som att.. jag vet inte.. allting är bara så jävla överväldigande.

Jag kan inte sova och jag klarar inte av att vara vaken. När jag väl har somnat så drömmer jag ofta om mamma, vilket gör att jag inte vill somna överhuvudtaget. Även om jag tar medicinen tar det väldigt lång tid innan jag faktiskt somnar. Och sen när jag väl vaknar så är jag som en zombie. Jag sover hur länge som helst och ändå är jag trött dagarna i ända. Jag går runt i lägenheten och vet inte alls var jag skall ta vägen, vad jag skall göra. Hela tiden glömmer jag bort saker, gör saker på fel sätt. Jag har ju så gott som glömt bort att äta hela den här veckan.  Två - tre sketna middagar har jag fått i mig på en vecka, och ändå har jag nästan varit tvungen att trycka i mig själv maten för att jag inte är hungrig. Jag har mätt mitt BMI och märkte att jag ligger på gränsen till underviktig, och när jag fick reda på det var det nästan som att jag log inombords.

Det är nog så, för att jag ska klara det här måste jag ha nån vid min sida som säger åt mig att duscha, säger åt mig att äta, ser till att jag lägger mig i tid och att jag dessutom kliver upp. Inget skolarbete har jag fått gjort heller, skolan är som bortblåst. Jag kommer gå ut med en hel del IG, vilket kan resultera i att jag måste gå om eller gå en längre tid i skolan. När jag satt på sjukhuset var jag ju motiverad. Jag gjorde till och med ett par uppgifter som jag skickade in. Men det var nog bara för att jag faktiskt hade någon som sade åt mig att göra det, som hjälpte mig och som jag kunde fråga om det behövdes. Nu sitter jag här, för femtioelfe gången den här veckan i en tom lägenhet och det känns mest bara som att jag vill gå och lägga mig. Orkar inte äta nånting idag heller. Orkar inte duscha heller för den delen.

Pappa lägger en massa ansvar på mig. Tycker att jag skall följa med till Nordmaling och hjälpa honom. Dan vill att jag skall göra det och det för honom. Jag måste ringa till sociala för att få tag på ett sommarjobb och få hjälp med hyran. Måste ringa till CSN för att få mina pengar. Måste försöka hitta någon som vill flytta ihop med mig så att jag inte behöver flytta tillbaka till Nordmaling (för jag kan verkligen inte bo själv, det går inte, jag kommer inte klara av det. Det gör bara att jag kommer ha alldeles för mycket tid till att tänka). Måste försöka lösa den ekonomiska frågan i sommar. Måste fundera på min skolgång, vad jag vill göra i livet. Måste dessutom hjälpa till att planera begravningen som kommer vara den 18 juni. Ska vara hundvakt åt Tina över midsommar. Måste planera midsommar. Måste planera metaltown (för jag tänker åka dit, om jag så är tvungen att åka själv). Och samtidigt måste jag försöka hålla folket i min omgivning tillfredställda. Det är som att alla blir sur på mig och bråkar med mig för att jag inte kan hålla alla nöjda hela tiden. 

Den här dagen kommer bli väldigt lång. Sömnmedicinen verkar fortfarande och jag är alldeles förvirrad. Har tydligen smsat med folk imorse, men det verkar inte ha gått så bra. Pratade med pappa som hade varit på en begravningsbyrå. Kan hända att begravningen är den 12e, kan hända att den är över midsommar. Han berättade också att sommarjobbet som sociala kunde fixa till mig var på sjukhemmet i Nordmaling. Där mamma har jobbat i alla år, på ett jävla sjukhem. Men äckliga tanter och gubbar som skiter på sig. Med mediciner och apparater överallt. Detta gjorde väldigt fort att jag bröt ihop, och sen dess har jag inte orkat ta mig ur sängen. Ser att det är fint väder ute, men vet inte vad jag skall ut att göra. Har gråtit i en timme nu och alla jävlar går i skola, så jag kan lika gärna gå och lägga mig igen. Tackar "gudarna" för att Tina inte är hemma, och för att jag inte vaknade av att Ajka kom hem och skällde. Känns som att den här dagen kommer bli väldigt givande. Fan.

Det är verkligen kvällarna som är jobbigast.. Klarar inte av att sova själv. Jag känner hela tiden att jag börjar tänka på massa saker även om jag sitter vid datorn tills jag håller på att somna, eller kollar på tv, eller lyssnar på musik. Det är därför jag har svårare än vanligt att sova själv nu. Jag känner mig så ensam och övergiven, osynlig, otrygg. Det är nog det mest avgörande ögonblicket på hela dygnet. Att jag kan känna mig trygg när jag somnar in, vilket automatiskt gör att jag känner mig trygg när jag vaknar. Det handlar egentligen inte om så mycket. Bara det att ha någon bredvid sig, nån som kan trösta om jag börjar gråta. Man behöver inte säga ett ord, bara det faktum att nån finns där när jag mår dåligt betyder så jävla mycket för mig. Fan, så fort jag börjar tänka börjar jag gråta. Jag måste sluta nu.. Måste försöka sova.. Måste försöka sluta gråta.. Helvete.

Jag vet fan inte hur jag ska klara av det här. Jag klarar inte mer. Vad fan ska jag ta mig till?

Fan, jag kan fortfarande inte sova. Medicinen hjälper inte och jag känner mig inte det minsta trött. Funderar på att ta en promenad ner till sjukhuset, men han insett att jag inte har någonting där att göra. Är less, vill verkligen sova nu. Irriterar mig på att jag kan inte kan lyssna på vilken musik jag vill utan att bryta ihop utan kan bara lyssna på musik i as i lay dying, all that remains och parkway drive stil. Jag funderar på allt det här praktiska. Boende, skola, ekonomi, jobb. Hur kommer det bli med allt det nu framöver egentligen? Jag vet inte hur länge pappa kommer vara som han är nu, även fast det går bättre och bättre för han varje dag.

Det är så mycket som påminner mig om henne. Så som ormen. Jag var på väg att bryta ihop idag på myrornas också när jag var där, för sist jag var där var med mamma. Jag börjar tänka när jag åker buss eller bil förbi öbacka. Tänker på sist vi sågs, när hon hämtade mig efter jag hade varit och solat. Då vi for och hämtade Dan på sjukhuset. Det var för två veckor sen. Jävla skit. Nu tappar jag det igen. Fan. Jag ska operera bort mina jävla tårkanaler. Förlåt.