Det är verkligen kvällarna som är jobbigast.. Klarar inte av att sova själv. Jag känner hela tiden att jag börjar tänka på massa saker även om jag sitter vid datorn tills jag håller på att somna, eller kollar på tv, eller lyssnar på musik. Det är därför jag har svårare än vanligt att sova själv nu. Jag känner mig så ensam och övergiven, osynlig, otrygg. Det är nog det mest avgörande ögonblicket på hela dygnet. Att jag kan känna mig trygg när jag somnar in, vilket automatiskt gör att jag känner mig trygg när jag vaknar. Det handlar egentligen inte om så mycket. Bara det att ha någon bredvid sig, nån som kan trösta om jag börjar gråta. Man behöver inte säga ett ord, bara det faktum att nån finns där när jag mår dåligt betyder så jävla mycket för mig. Fan, så fort jag börjar tänka börjar jag gråta. Jag måste sluta nu.. Måste försöka sova.. Måste försöka sluta gråta.. Helvete.