Jag gruvar mig något fruktansvärt inför torsdagen. Den dagen då det är verklighet, då jag inte längre kan förneka till att mamma faktiskt har gått bort. Det händer fortfarande, nästan varje morgon faktiskt, att jag vaknar upp och tror att allting bara har varit en mardröm. Fan vad jag önskar att allting bara var en mardröm. Så gott som allting jag gör påminner mig om henne och varje dag måste jag spänna händerna och ta djupa andetag för att inte bryta ihop totalt. För jag vill verkligen att det skall verka som att jag är en stark person, speciellt inför det som återstår av min familj. Men om jag inte ens hade försökt hålla båda fötterna på jorden, försökt hålla allting inom mig och verkligen försökt att vara stark hade jag nog inte varit där jag är idag. Då hade nog dagarna börjat med att jag bröt ihop och slutat på exakt samma sätt. Men det är fortfarande så att jag gråter mig till sömns. Det är fortfarande nätterna och kvällarna som är jobbigast.

Det som är svårast är att jag inte vet hur jag ska agera. Det kanske är meningen att jag skall ligga som ett nerv vrak hela dagarna och försöka ta hand om min sorg? Frågan är om det verkligen skulle hända. Jag tror inte jag skulle tillåta mig att göra det. Jag hatar att bryta ihop inför folk, hatar att gråta, hatar när folk måste ta hand om mig. Jag avskyr att visa att jag också är svag. Men just nu känns det som att jag sätter på mig en mask när jag är bland folk. Försöker vara personen som kan allt, alltid är stark, inte bryter ihop och som klarar av att ta på sig allt ansvar. Men jag är inte den personen egentligen. Jag behöver också ha någon att luta mig mot. Men just nu vet jag inte vem jag faktiskt har att luta mig emot. Allting är så jävla fuckat just nu.

Den här dagen har bara varit åt jävla helvete. Börjar med att jag vaknar upp med huvuvärk. Övergår till att jag får hålla isär pappa och Dan hela dagen. Får ett raseri utbrott inne i stan och börjar skrika åt pappa mitt i en galleria. Kommer in på Telia som har jävlats med mig och Dan hela månaden och får höra "ring kundtjänst, jag kan inte hjälpa dig". Blir förbannad och får verkligen hålla mig för att börja skrika åt honom också. Ringer till den jävla kundtjänsten och får ett till raseri utbrott på torget då samtalet inte leder någon vart och de inte verkar kunna ett jävla skit. Går in på gallerix för att möta upp Emelie och pappa. Dan och pappa börjar bråka igen och jag är fortfarande skitförbannad. Går med Dan till max för att äta, är riktigt nära på att slå knyt näven i glasrutan in till max allt vad jag har. Inser att jag saknar 3 jävla kronor till att köpa ett maxmål och får punga ut 40 spänn för en sketen jävla hamburgare. Hamnar i ett bråk med killen som gör hamburgarna inne på max. Pappa och Emelie kommer in på max och pappa utbrister snabbt "men då bjuder jag väl Emelie på mat då!" och jag blir ännu mer förbannad då jag precis har fått min jävla 40 kronors hamburgare. Kommer hem, ska egentligen städa med Dan men lat som han är så får jag städa själv medans han, pappa och Emelie ligger uppe och kollar på tv. Sätter mig på sängen och håller på att bryta ihop totalt. Sen dess har det väl varit ganska lugnt. Nu ringde dock en av Dans kompisar och säger att Persson har snott en fyrhjuling och blir jagad av polisen. Fan, jag tror inte den här dagen kan bli så jävla mycket sämre.

Under tiden jag har skrivit den här texten har jag lyckats bli förbannad igen, gråta, funderat på om jag ska gå ut och slå ner någon. Men jag ligger bara still i sängen, håller tårarna inne, lyssnar på as i lay dying och skakar för att det är så jävla mycket i mig som vill ut nu. Jag vet dessutom inte hur många gånger jag har skrivit "jävla" i det här inlägget, men vem fan bryr sig.