Jag känner mig otroligt kvävd nu igen. Känns som att alla lägger allt ansvar på mig, som att folket målar in mig i ett hörn och att det är meningen att jag på nått sätt skall kunna ta mig därifrån på egen hand. Nästan som att jag faktiskt inte har någon vid min sida. Det känns som att alla mina vänner har lämnat mig, som att jag har tappat kontakten med alla. Jag funderar varje gång jag mår dåligt eller behöver prata på vem jag faktiskt skall vända mig till, och det slutar nästan varje gång med att jag inte vänder mig till någon utan håller det inom mig istället. Jag bygger upp en stor hög med känslor inom mig själv, och jag vet inte hur jag skall få ut allting. Vet inte var jag ska göra av allt. Detta resulterar i att jag inte kan kontrollera mitt humör. Jag har inte fått utlopp för mina känslor runt mamma än. Inte för mina känslor och tankar runt min familj (eller det som finns kvar av den) och mina vänner. Känns som att jag skulle vilja skrika ut min frustration och berätta för alla som är berörda vad jag går runt och tänker, hur jag går runt och känner. Men jag vet inte vad det skulle ge mig. Det skulle enbart göra att fler lämnar mig, att jag tappar kontakten med fler och till slut kommer jag stå ensam kvar.

Jag klarar inte av att ha allt det här ansvaret på mig. Klarar inte av att det känns som att du anklagar mig för alla dina problem, för alla andras problem, för hela världens problem. Jag klarar inte av att jag hela tiden måste tänka på alla andra, försöka att hålla humöret uppe, försöka att inte förlora mig själv helt och hållet. På samma gång känns det som att jag egentligen inte vet vem jag faktiskt är. Jag är nog en uppmärksamhetshora. Tycker om att ha andras uppmärksamhet riktad mot mig, även om det kanske det är på ett dåligt sätt. Men samtidigt känns det här som ett av de tillfällena då jag faktiskt har rätt att tänka på mig själv, då jag har rätt att vara i obalans, skrika ut min frustration, tappa humöret, bryta ihop, tappa allt. Jag irriterar mig så fruktansvärt på att folk i min omgivning inte kan förstå hur jävla hårt det här tär på mig, även fast jag försöker dölja det så gott jag kan. Det är klart att jag förstår att jag beter mig illa, det gör jag faktiskt. Men när jag väl tappar kontrollen så är jag inte mig själv. Jag vet inte var jag skall ta vägen och egentligen vet jag nog inte vad jag gör heller. Det är som att.. jag vet inte.. allting är bara så jävla överväldigande.

Jag kan inte sova och jag klarar inte av att vara vaken. När jag väl har somnat så drömmer jag ofta om mamma, vilket gör att jag inte vill somna överhuvudtaget. Även om jag tar medicinen tar det väldigt lång tid innan jag faktiskt somnar. Och sen när jag väl vaknar så är jag som en zombie. Jag sover hur länge som helst och ändå är jag trött dagarna i ända. Jag går runt i lägenheten och vet inte alls var jag skall ta vägen, vad jag skall göra. Hela tiden glömmer jag bort saker, gör saker på fel sätt. Jag har ju så gott som glömt bort att äta hela den här veckan.  Två - tre sketna middagar har jag fått i mig på en vecka, och ändå har jag nästan varit tvungen att trycka i mig själv maten för att jag inte är hungrig. Jag har mätt mitt BMI och märkte att jag ligger på gränsen till underviktig, och när jag fick reda på det var det nästan som att jag log inombords.

Det är nog så, för att jag ska klara det här måste jag ha nån vid min sida som säger åt mig att duscha, säger åt mig att äta, ser till att jag lägger mig i tid och att jag dessutom kliver upp. Inget skolarbete har jag fått gjort heller, skolan är som bortblåst. Jag kommer gå ut med en hel del IG, vilket kan resultera i att jag måste gå om eller gå en längre tid i skolan. När jag satt på sjukhuset var jag ju motiverad. Jag gjorde till och med ett par uppgifter som jag skickade in. Men det var nog bara för att jag faktiskt hade någon som sade åt mig att göra det, som hjälpte mig och som jag kunde fråga om det behövdes. Nu sitter jag här, för femtioelfe gången den här veckan i en tom lägenhet och det känns mest bara som att jag vill gå och lägga mig. Orkar inte äta nånting idag heller. Orkar inte duscha heller för den delen.

Pappa lägger en massa ansvar på mig. Tycker att jag skall följa med till Nordmaling och hjälpa honom. Dan vill att jag skall göra det och det för honom. Jag måste ringa till sociala för att få tag på ett sommarjobb och få hjälp med hyran. Måste ringa till CSN för att få mina pengar. Måste försöka hitta någon som vill flytta ihop med mig så att jag inte behöver flytta tillbaka till Nordmaling (för jag kan verkligen inte bo själv, det går inte, jag kommer inte klara av det. Det gör bara att jag kommer ha alldeles för mycket tid till att tänka). Måste försöka lösa den ekonomiska frågan i sommar. Måste fundera på min skolgång, vad jag vill göra i livet. Måste dessutom hjälpa till att planera begravningen som kommer vara den 18 juni. Ska vara hundvakt åt Tina över midsommar. Måste planera midsommar. Måste planera metaltown (för jag tänker åka dit, om jag så är tvungen att åka själv). Och samtidigt måste jag försöka hålla folket i min omgivning tillfredställda. Det är som att alla blir sur på mig och bråkar med mig för att jag inte kan hålla alla nöjda hela tiden.