Pain
Jag lider av att konstant känna mig äcklad. Jag är riktigt less på människorna i min omgivning och på mig själv. Jag kämpar konstant med att inte öppna mig för alla jag känner sådan avsky mot nu för tiden så det blir som ett heltidsarbete. Jag har kommit till den gränsen då jag tappar tålamodet direkt och då jag inte riktigt känner någon koppling med någon överhuvudtaget.
Men på samma gång har synen på mig själv kraftigt försämrats och jag går hela tiden runt och oroar mig för hur jag ser ut. Jag har seriösa tankar om att börja banta, äta nutrilette alternativt sluta äta helt och hållet. Jag älskar mat, och tillbringar gärna massor med tid i köket för att laga en riktigt god måltid. Men jag tycker inte om vad mat gör med mig och min kropp. Det känns nästan som jag är på väg tillbaka i det tankesättet jag hade för ett par år sedan. Då undervikten lös med sin närvaro, men jag fortfarande kände mig tjock. Undervikten lyser inte längre med sin närvaro. Men de kilon jag gick ned i somras under en djup depression har jag på senaste tid gått upp igen. Jag har aldrig vägt så mycket som jag gör idag. Någonsin. Och jag hatar det så innerligt.
Jag har funderat väldigt mycket på hur det kommer sig att jag har blivit den jag är idag. Jag hatar verkligen psykologi, egentligen, för att den gör att jag får upp alla dessa tankar i mitt huvud. Hur som haver sade M en smart sak till mig häromveckan; "Det som orsakar att du hela tiden känner att du måste göra saker för andra handlar helt enkelt om att du söker efter bekräftelsen du får av att göra det. Då du fick anstränga dig för att få bekräftelse och uppmärksamhet som ung, tror du att det är precis så du måste göra nu när du har blivit äldre. Genom att hela tiden försöka vara andra till lags och göra saker som du Vet gör så att Dom mår bra, får du deras uppmärksamhet och bekräftelse om att du har gjort någonting bra. Och det är precis den bekräftelsen du så ofta söker efter". Jag tror bestämt att det är någon som har lyckats sätta ord på hur jag omedvetet känner. Men hur kommer det sig egentligen att jag hela tiden känner att jag måste göra någonting för någon annan för att få bekräftelse om att jag är en bra person? Handlar det helt enkelt om att man sällan uppmärksammar detta annars? Existerar inte komplimanger, och allt som får oss att känna oss bra, i det vardagliga livet?
Jag vägrar att acceptera att jag är deprimerad. Jag vill inte vara deprimerad. Jag tänker inte vara deprimerad. Jag gör allt i min makt för att stoppa de tankar och känslor jag får upp hela tiden. Samtidigt som jag gör allt i min makt för att inte visa hur jag egentligen mår. Jag döljer mig själv för andra för att jag helt enkelt inte vill vara den jag är och känna som jag gör. Det funkar rätt bra. Oftast. Jag har en tendens att bryta ihop när jag är själv. Sömnlösheten och de tankespridda nätterna som jag spenderar ensam tär på mig och gör ofta så att mardrömmar uppkommer. Det är oftast efter dessa nätter med sömnbrist, alldeles för mycket tankar och mardrömmar som jag faktiskt visar hur jag egentligen mår. Idag var en sån dag, tex. Det är tre personer som har frågar om jag går på droger på grund av hur borta jag har varit hela dagen. Jag har börjat gråta tre gånger. Orken har inte existerar, inte heller tålamodet. Jag har känt ett sånt otroligt hat att jag egentligen inte har orkat prata med någon överhuvudtaget. Ingenting fungerade som det skulle idag, allra minst jag. Frågan är hur morgondagen kommer gå, då jag klockan ett på natten sitter och skriver ett inlägg här. Om sju timmar skall jag sitta på en buss och vara på väg till skolan. Men på något sätt klarar jag inte av att sluta tänka.
Jag vill inte lämna min lägenhet överhuvudtaget. Allra minst gå i skola eller umgås med mina "vänner". Det mest patetiska är att jag har legat i min säng i flera timmar nu och hatat allt och alla (nästan). Fan, kan det inte bara sluta..
Jag vill inte lämna min lägenhet överhuvudtaget. Allra minst gå i skola eller umgås med mina "vänner". Det mest patetiska är att jag har legat i min säng i flera timmar nu och hatat allt och alla (nästan). Fan, kan det inte bara sluta..
Lock-sport-knock
Sorg är reaktionen på förlusten, t.ex.
- Dödsfall
- Skilsmässa
- Utbildningstiden
- Semestern
Sorg gör ont därför att man blivit berövad någon väldigt viktigt i livet. Sorg skall göra ont, annars finns inget värde i det som försvann.
Ungdomar och barn hamnar fortfarande lätt utanför den själva proffessionella behandlingen. Därför använder de en slags självhjälp, ofta genom att skriva på nätet.
Reaktioner
- Protestfas
o Direkt: De gråter direkt när du går
o Fördröjd: De gråter när du kommer tillbaka för att de saknat dig.
- Förtvivlan
- Likgiltighet: Instängd sorg. Det är främst då som man måste finnas till och stötta.
Psykiskt lidande/smärta
Acting out = Görande för görandets skull. Man fyller sitt liv med aktiviteter för att undvika ångesten.
Projektion = Illamåendet vid t.ex. en nyhet om någonting dåligt.
Splitting = ”Det är alltid ditt fel”
Borderline = Gränslevande. Personen har ingen gråzon utan allting är svart eller vitt.
Signalångest – Primitiv överlevnadsreaktion (t.ex. undvikande av ensamhet, mörker)
Olika definitioner på psykisk kris:
Då man råkat in i en sådan livssituation att ens tidigare erfarenhet och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att man skall förstå och psykiskt bemästra den aktuella situationen. (- Cullberg)
En situation som inrymmer ett problem som ej kan lösas självt utan man måste ha hjälp utifrån. (Detta innebär inte att hjälpen måste vara proffesionell, utan bara vara ett stöd från omgivningen.)
Det finns ingen bra krisberedskap för singelolyckor i trafiken eller gällande självmord.
Traumatisk kris:
Individens psykiska situation vid den yttre händelse som är en av den arten eller graden att dennes fysiska existens, sociala identitet och trygghet eller möjlighet att tillfredställa basala behov hotas.
· Undvik inte krisen, utan möt den. Det är så du lär dig och kan tillfriskna.
· Sorgen är ett av de största tillfriskningsstadierna.
Kan betraktas ur fyra intimt sammanhängande aspekter:
- Den yttre reala händelsen.
- Händelsens psykiska representation inom individen, d.v.s. de specifika, ofta omedvetna associationer som händelsen väcker.
- Individens iakttagbara reaktioner.
- Andra individers interaktion med den krisdrabbade.
Uttrycksformer:
Aggressiva
1. Aggression som försvar av livet – en godartad kraft
2. Aggression för att skada – en elakartad kraft
Utan aggressivitet skulle vi inte överleva. Aggresivitet mot hot, mot sorg, etc. är en oerhört frisk och sund reaktion.
Rädsla- och flykttendenser:
1. Öppet genom ett undflyende.
2. Dolt i överaktivitet.
Ovissheten gör en rädd.
Broken
Dags att ta tag i det här nu. Fan vad jag hatar att känna mig såhär. Fitta.
'Cause I'm broken when I'm open
And I don't feel like I am strong enough
'Cause I'm broken when I'm lonesome
And I don't feel right when you're gone away
You don't know
Borde skriva någonting spännande och läsvärt, alternativt någonting som jag faktiskt känner för att skriva. Men enda sedan M kom in i mitt liv har jag sällan ett behov av att skriva här. Det har jag inte nu heller, men jag tycker om att kolla tillbaka och se hur jag mådde tidigare. Detta måste jag erkänna är en dålig egenskap, som jag inte tror för med sig någonting positivt allt. Men jag känner att det är viktigt för mig att kunna kolla tillbaka, minnas och tänka tillbaka på hur den här resan har varit. Det är inget annat än ett faktum att den startades i samband med mammas bortgång, och det är också därför jag väljer att behålla den.
Jag sitter ofta och läser igenom vad jag har skrivit här sedan jag startade bloggen. Jag tror att det sinkar min förbättring och jag tror absolut att det får mig att stanna kvar i dåtid istället för att tänka på nutid och framtid. Jag tror starkt på att min mammas bortgång har gjort det svårt för mig att släppa min familjs förflutna. Detta säger jag på gott och ont. Självklart vill jag se tillbaka på min mor och alla de fina minnena hon och jag delade, även fast jag inte kan komma på någonting specifikt just nu. Jag kommer alltid tycka att min mor var en fantastisk person. Det är få människor som är så roliga som hon var och ingen kommer någonsin ta hennes plats i mitt liv. Då familjen har haft en så otroligt stor roll i mitt liv det senaste året, och då oro, förtvivlan, saknad, ilskan och sorg har bytt av varandra så är det mycket tankar och känslor som kommer upp runt dem hela tiden. Mycket fina minnen, som i sin tur får mig att tänka tillbaka på allting vi har gjort tillsammans - men också mycket dåligt som har hänt runt mig och min familj. Allting utvecklas till en stor klump som jag har riktigt svårt att handskas med.
Mitt psyke är kraftigt nedbrutet och det krävs inte mycket för att jag skall tappa fotfästet. Det här resulterar i att mitt tålamod inte existerar, att jag kräver väldigt mycket uppmärksamhet, omtanke, kärlek och sådant som visar att folk faktiskt vill ha någonting med mig att göra. Självkänslan som bröts ned för flera år sedan, och som jag har jobbat under en lång period med att bygga upp igen, har totalkollapsat och jag har en tendens att lägga all skuld på mig. Jag lyckas inte undvika att känna skuld för allting som har hänt, och jag lyckas inte hålla mig ifrån att trycka ned mig själv för varenda liten sak som händer. Jag går runt och är rädd för att folk skall överge mig, samtidigt som jag beter mig som en idiot. Jag har kraftiga humörsvängningar och jag vet att det är svårt att vara i min närhet numera. Utan att egentligen tänka på det väljer jag att stänga in mig. Jag undviker att visa känslor, undviker att prata om så väl tankar som känslor och jag talar sällan om när jag tappar kontrollen. Jag är världens jobbigaste människa just nu, och jag förstår absolut om människor inte vill vistas i mina kretsar. Jag tror stenhårt på ordspråket "Älska mig mest, när jag förtjänar det minst, då behöver jag det bäst." just nu - även fast det är precis det man inte har orken till att göra.
Jag längtar efter någonting som får mig att känna mig synlig igen. Jag känner mig ofta osynlig, otillräcklig, värdelös, dålig - ja, listan kan hålla på hur länge som helst. Jag längtar efter film ögonblicket. Att bli överraskad, ompysslad, det där tjaffset som finns med i de flesta filmer. Kärleksscenen. Uppvaktningen. Jag känner mig verkligen skit löjlig när jag skriver det här, men jag funderar ofta på det, hur jag skulle känna mig om jag faktiskt var med om det själv. I och för sig är det redan bevisat att jag inte riktigt ser saker man gör för mig, då jag inte alls tänker på samma sätt.
Jag vet egentligen inte vad jag klagar på. Min familj är på fötter igen, ekonomin är stadig, skolan går framåt och vännerna finns nog där egentligen. Jag har kontakt med världens bästa kontaktperson som hjälper mig så fort jag ber om det och.. ja, egentligen har jag ingenting att klaga på. Men jag tror att det här med dåtid, minnen, tankar, känslor, drömmar och allting annat i den stilen - allt som får mig att minnas allting som har hänt. Allting som får mig att trycka ner mig själv, som gör att jag knappt kan sova, som gör att mardrömmarna uppkommer och som gör att alla dessa humörsvängningar uppkommer. Jag tror att det är här det går snett. Men jag håller tummarna för att jag i en snar framtid skall kunna hantera detta.
Summer of '10
Biljetterna köpta och klar, papi i is gonna be happy
Planerad sen förra året, bättre artister så bokas biljetterna direkt
Planerad sen förra året, bättre artister så bokas biljetterna direkt
'10
- Finna tillit och lära mig vilka jag kan lita på och inte
- Börja träna ordentligt
- Finna ett intresse
- Ta reda på vad jag vill jobba med/plugga till och göra det
- Söka hjälp hos en professionell psykolog
- Lära mig att hantera de negativa tankarna och känslorna jag har
- Få insyn i, och förstå, hur andra människor tänker och känner
- Körkort
- Resa
- Bli nöjd med mig själv
- Klara skolan
- Ta tag i de saker som stör min sömn och gör så att mardrömmarna uppkommer
- Lära mig att prata om det jag finner jobbigt istället för att hålla det inom mig
- Fixa tavlan p åmamma
- Stötta min familj
- Finna en lösning på boende problemet, alternativt finna någon att bo med
- Skaffa riktiga vänner
- (skaffa katt)
I min fantasi
De senaste veckorna har varit riktigt bra. Jag behövde ta semester från mitt liv och komma bort ett tag, och det var dessa dagar härifrån som fick mig att inse hur mycket jag faktiskt längtade tillbaka. Fast egentligen längtade jag inte tillbaka till Umeå, utan till dem som gör mig lycklig i detta gråa samhälle.
Jag gillar att vara hemma igen. Det gör jag verkligen. Till och med idag, då det är första gången på två veckor som jag är själv, gillar jag det. Efter att ha delat en stuga med 5 andra personer och umgåtts med hela tjocka släkten i ett par dagar så gillar jag lugnet.
Inte ens mitt samtal med M häromdagen var som det brukade. Det var på något sätt positivare, och handlade om helt andra saker. Men jag gillade det. Det känns på något sätt som att jag verkligen försöker se framåt nu. Kanske är ett nytt år precis vad jag behövde.
Nu har jag fått hem resten av Californication. Snart har jag sett hela säsong 3 också, och då finns det inget mer att se på. Men då jag har sovit ungefär 12 timmar de senaste nätterna så finns det inte en chans att jag kommer somna inom en snar framtid, så jag får väl leva med det helt enkelt. Klockan är redan ett insåg jag precis. Tiden bara flyger förbi. Nu är det slut på allt svamlande, Californication nästa! (och kanske glass, mm-mm, glass)
