Det känns i mig att nästa vecka är det precis ett år sen hon försvann. Nästa onsdag. Från och med denna onsdag till nästa onsdag kommer jag mest troligt må ungefär som den värsta veckan i hela mitt liv, som ägde rum då för precis ett år sen. Jag vet inte hur många gånger jag har sett hennes ansikte idag. Med diverse maskiner inkopplade, med en blick som visade att hon inte fanns där bakom. Eller när jag står i hissen och får beskedet att hon hunnit försvinna under tiden jag står där och väntar på att komma upp till rätt jävla våning.