Sätter på mig en mask och låtsas som att allting är bra. Varje dag.

Åker till en minneslund här i Umeå på onsdag i alla fall och lämnar ett par blommor och fäller en tår. Patetiskt hur lätt jag börjar gråta när jag tänker på henne numera. Kan inte skriva mera, orkar inte bryta ihop.