Jävla fitt ångest. Vet inte hur jag ska få  mig själv att sluta gråta. Hela kroppen är helt slut, jag kan knappt röra på mig. Behöver få i mig mat med mår illa varje gång jag försöker äta. Jag vet inte vad det är som har hänt med mig. Allting kom på en och samma gång. Är helt jävla förstörd. Varför lyckas jag alltid med det här? I'm set to fail. Jag tror verkligen att jag har en förbannelse. Allting går bara åt helvete hela tiden. Det är tänkt att jag ska misslyckas. Vet inte riktigt vad jag är bra för längre. Vad gör jag för jävla nytta egentligen? Fan, allting är så jävla fucked up. Varför kan ingenting bara gå som jag vill att det ska gå? Helvete. Jag kan inte se ljuset i den här jävla tunneln. Jag vill bara vakna upp ur den här jävla mardrömmen. Varför, varför, varför? HELVETE, VAKNA DÅ. vakna.. vakna..

Är på sånt horigt jävla fitt humör så jag skulle kunna döda någon. Det var länge sedan jag kände för att slå sönder allt i hela jävla lägenheten alternativt slå rätt in i en jävla betongvägg. Vet inte hur många gånger jag har varit på väg att skrika rätt ut idag. Vet inte hur jävla många gånger jag har fått hålla in tårarna eller hur många gånger jag har varit sugen på att slå ner någon. Känns som allting den här jävla veckan har gått åt helvete bara. Nu ska jag gå ut och kedjeröka upp mina cigaretter, ta sömn medicin och fortsätta hata ikapp med lamb of god.

Hold your head up high
And this pain will die
Somehow, somewhere, just try
You're living in the dark
Where no one can see your tears
But hold your head up high

Can you tell me that I'm wrong?
Don't keep your broken heart too long
Deep inside you growing strong

Look beyond your life today
Can you see yourself this way
When the wintercold is gone

Har utvecklat en rädsla för alla dessa möten med psykologer och läkare och personer hit och dit som skall hjälpa mig att komma på fötter igen. Tror bestämt att det handlar om att jag inte vill veta att någonting är fel på mig. Jag vill inte acceptera att jag är deprimerad, eller att jag behöver hjälp av någon på något sätt. Jag är van med att klara mig själv och så vill jag att det skall fortsätta. Men, det har slagit mig sedan jag gick in i väggen totalt och tappade fotfästet mer än någon gång innan att jag behöver hjälp med att ta mig ur detta. Men ändå är jag sinnessjukt orolig för vad alla dessa personer skall säga om mig. Jag är less på att höra "du klarar det här" och "du är en stark person" alternativt "ändå att en person har hunnit gå igenom så mycket på så få år". Sådana där saker som jag inte behöver hjälp för att veta. 

Det handlar också mycket om att jag inte håller med vad de säger. Jag anser inte att jag är en stark person. Jag anser att jag har agerat som jag gjort för att jag helt enkelt inte har haft något val. Vad skall man göra när allting omkring en bara kollapsar. Lägga sig ner och gråta och tycka synd om sig själv eller hjälpa de i ens omgivning som verkligen behöver stöd? Självklart har det inte vara så lätt att lägga mina egna känslor åt sidan, men då jag hela tiden har känt att jag inte har haft något annat val så har det inte varit ett svårt beslut. Men då allting nu har slagit till mig och kommit ikapp så har jag svårt att ta mig upp på morgonen överhuvudtaget. Tankarna blir till en gröt och det krävs inte mycket för att jag skall bryta ihop. Jag har valt att fixa hjälp för att jag helt enkelt inte klarar av att må som jag mår. Men på samma gång vill jag inte ha hjälp egentligen. Jag vill inte ta tag i mina problem, helt enkelt för att jag vet hur jobbigt det är. Men också för att jag inte vill höra att det är så synd om mig, eller att jag kommer klara det - eller minst av allt höra att jag behöver få medicin, plugga ett år till i skolan, sakta ner mitt tempo och ta tid för mig själv för en gångs skull. I haven't got the time for that.

Fint att jag precis insåg att jag skriver det här för att övertala mig själv att jag har gjort rätt i att skaffa hjälp..

Jag tror att alla hade mått bättre om jag bara försvann.