Egentligen är det nog tänkt att jag ska radera den här bloggen och inte låta folk ta del av mina känslor och mina tankar. Men på samma gång är det bra att jag kan gå tillbaka och se hur jag mådde förut. För det är nog så. Jag mår så fruktansvärt mycket bättre nu än vad jag gjorde förut. Jag tog ett avgörande steg för min egen skull och det är en stor grej för mig att göra. Det känns som att det mesta håller på att ordna sig och att jag för en gångs skull styr över mitt eget liv. Eller ja, till viss del iaf. Jag har satt mål här i livet och jag tänker fullfölja dom. Jag tänker klara skolan, fixa mina betyg sen tidigare år och sedan flytta härifrån så fort jag bara kan. Det är nog rätt avgörande för att jag ska komma på fötter igen. Att komma bort från allting och få börja om på nytt. A fresh start. Det behövs verkligen, även fast jag på samma gång är rädd för att lämna allt som jag känner till.

På senaste känns det som att jag verkligen har mognat. Det känns som att jag tar mer ansvar och prioriterar saker och ting på bästa sätt. Det känns som att tidigare har jag bara fumlat i mörkret och tagit det som har man har erbjudit mig, även fast det sällan är någon som faktiskt har erbjudit mig någonting. Men nu tar jag mina egna beslut och tänker över dem innan jag gör någonting som kan skada mig själv. Jag har funnit att livet verkligen kan vara skönt och att bara genom att stanna upp och ta sig tid så kan man hitta så mycket som är värt att leva för. Jag älskar inte livet. Fortfarande inte. Men jag hatar det inte heller. Jag tillbringar inte all min vakna tid till att avsky och förakta mänskligheten och hata alla. Jag känner inte för att spotta folk i ansiktet och jag känner inte varje dag för att avsluta det hela och få lite lugn och ro för en gångs skull. Istället känner jag att det är jag som måste ta tag i det hela för att det skall bli någonting bra av det hela, att jag måste göra mig av med det som skadar mig och istället för att hålla fast i dessa grejer/personer hålla väldigt hårt i de saker/personer som får mig att skratta, får mig att känna mig levande, omtyckt och accepterad. Jag har accepterat att jag behöver hjälp och försöker verkligen skaffa det också, även fast samhället verkar streta emot rätt mycket så tänker jag inte ge upp och stänga in mig igen. Jag försöker verkligen, och det är det enda jag behöver göra. Jag tror inte att det kommer gå som en dans på rosor, men jag är villig att kämpa för att jag skall trivas med mig själv och mitt liv.