Dreamcatcher
Jätte less på mardrömmarna nu. Jätte less på att inte kunna hantera mitt humör. Jätte less på att inte kunna sova. Jätte less på löjliga tankar som inte vill sluta dyka upp. Jätte less på allt just nu. Men jag försöker verkligen. Försöker verkligen hantera tankarna och känslorna utan att det skall gå ut över någon annan. Men det är svårt. Riktigt svårt. Och jag misslyckas. Men jag tänker fortsätta försöka, tills dess att jag är tillbaka på banan igen. Och jag ska klara det. Och snabbt ska det gå. Riktigt jävla snabbt ska det gå.
Paralyzed
På nått sätt lyckas jag alltid göra fel. Felfelfel. Hela tiden. Förstår inte riktigt hur jag lyckas. Fan.
Förstår för den delen inte heller hur det kommer sig att jag känner mig som en hög med skit hela tiden. Som att allting jag gör är fel. Som att jag inte kan andas utan att göra någon irriterad. Eller hur det kommer sig att jag hela tiden behöver den här uppmärksamheten. Eller hur det kommer sig att jag hela tiden är på bristningsgränsen. Eller att jag tar åt mig av allt som folk säger till mig. Eller hur det kommer sig att det känns som att jag bara är i vägen, tar plats och är jobbig. Eller hur det kommer sig att jag på något sätt alltid lyckas få mig själv att framstå som ett offer då jag pratar om mina egna känslor och tankar. Eller hur det kommer sig att hur mycket jag än försöker så lyckas jag inte lita på någon. Eller hur det kommer sig att jag alltid ska tänka så jävla mycket. Eller hur det kommer sig att jag är så löjligt rädd för att göra fel. Eller hur det kommer sig att även fast jag är löjligt rädd för att göra fel så har jag en tendens att göra det i alla fall. Nu blev det för mycket. Och alldeles för snurrigt. Längtar efter mitt samtal med M imorgon. Jag vill bara komma på fötter igen.
Förstår för den delen inte heller hur det kommer sig att jag känner mig som en hög med skit hela tiden. Som att allting jag gör är fel. Som att jag inte kan andas utan att göra någon irriterad. Eller hur det kommer sig att jag hela tiden behöver den här uppmärksamheten. Eller hur det kommer sig att jag hela tiden är på bristningsgränsen. Eller att jag tar åt mig av allt som folk säger till mig. Eller hur det kommer sig att det känns som att jag bara är i vägen, tar plats och är jobbig. Eller hur det kommer sig att jag på något sätt alltid lyckas få mig själv att framstå som ett offer då jag pratar om mina egna känslor och tankar. Eller hur det kommer sig att hur mycket jag än försöker så lyckas jag inte lita på någon. Eller hur det kommer sig att jag alltid ska tänka så jävla mycket. Eller hur det kommer sig att jag är så löjligt rädd för att göra fel. Eller hur det kommer sig att även fast jag är löjligt rädd för att göra fel så har jag en tendens att göra det i alla fall. Nu blev det för mycket. Och alldeles för snurrigt. Längtar efter mitt samtal med M imorgon. Jag vill bara komma på fötter igen.
"jag kan skriva massor, med alla orden jag egentligen inte har. men det räcker inte till och ändå är det för mycket. lite rädd är jag, för det är inte något definitivt med det här. det kanske det aldrig är. kanske får man vänja sig vid väntan och funderingar och analyser och osäkerheten. den förbannade osäkerheten.
trots det – så värt det. "
R.E.M
Kom tillbaka, mamma..
Benen i kors
Ligger och funderar vad det är för fel på mig egentligen. Varför kan jag inte lita på någon? Varför kan jag inte ta mig samman? Varför gör varenda liten småsak att jag tappar humöret? Hur kommer det sig att hur mycket jag än försöker så lyckas jag inte förbättra mig på dessa punkter? Det verkar inte spela någon roll, även om jag lyckas hålla mig på banan ett par dagar så följs de alltid av ett par sömnlösa nätter, nervsammanbrott, tårar, tankar som aldrig verkar försvinna.
Funderar på hur lång tid det kommer ta för mig att börja lita på någon igen. Fast egentligen vet jag inte om jag har litat på någon helt och hållet någon gång. Kanske för att folk alltid har en tendens att visa att man inte skall lita på andra. Till och med de personer som jag verkligen trodde att jag kunde lita på, de som alltid har funnits där, har i slutändan visat vilka svin vi människor är.
Funderar på hur lång tid det kommer ta för mig att börja lita på någon igen. Fast egentligen vet jag inte om jag har litat på någon helt och hållet någon gång. Kanske för att folk alltid har en tendens att visa att man inte skall lita på andra. Till och med de personer som jag verkligen trodde att jag kunde lita på, de som alltid har funnits där, har i slutändan visat vilka svin vi människor är.
Skit. Nu ska jag ge upp det här och gå och äta en jävla frukt (diet ftw, då kanske jag slutar äcklas av min jävla spegelbild snart i alla fall).
